Igår droppade Adam och Pernish förbi med glögg och saffransbullar (lussebullar vackra som vore de foodstajlade). Jag lever ett ganska urbant liv här i Gävle. Naturupplevelserna består uteslutande av blåmesar som landar på min franska balkong och tittar in i vardagsrummet. De blir inte speciellt imponerade av vad de ser heller för när jag försöker fota dem flyger de iväg (det finns en metafor där någonstans). A&P är bra för att motverka den där instänga stadskänslan. De är husliga med sitt svampplockande och julbakande. Hur huslighet egentligen motverkar posturban stress vet jag inte, men det funkar.
Själv roddade jag ihop muffins (mitt go-to-sötebröd). Den första omgången bakades med rågsikt eftersom jag inte hade något vetemjöl hemma. Funkade hur bra som helst. Men det slutade ändå med att jag gick och handlade. När jag ändå handlade tappade jag fattningen lite och till slut blev det choklad och kaffe i mina små muffins.
Den snuskiga (alt. skitiga eller smutsiga, vet inte vilket som ligger närmast "dirty" i betydelse) lilla sanningen är att, i bakning precis som i matlagning, det enklaste är det godaste. Vanliga muffins med citronskal eller lite vanilj är godast. Jämt.
Mitt humorprojekt löper på. Jag funderade på roliga infallsvinklar till detta blogginlägg och kom fram till: "Rågsikt i ryggen" eller "Leila K bakar". Tyvärr visade sig att rågsikt i ryggen inte är speciellt roligt och att, naturligtvis, ungefär femtio andra redan använt Leila K-skämtet.
Lev och må. Är det en Norrlandsgrej att säga så?
Visar inlägg med etikett meta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett meta. Visa alla inlägg
#95 Robin Olovsson skriver ett blogginlägg eller Metablogg #1 eller Kan alla jävla studentspex välja EN titel? "eller"-skämtet är gammalt och trött
Håll i hatten för här kommer ett blogginlägg som faktiskt handlar om personen bakom masken.
Först:
Jag närmar mig med stormsteg hundrainläggsjubileet för den tredje reinkarnationen av internetzombierobots (detta är egentligen inte sant eftersom jag i början räknade in även opublicerade inlägg i numreringen, antalet publicerade inlägg är riktigt inte 95). Denna milstolpes antågande har fått mig att börja fundera, vad vill jag egentligen med bloggen?
Förvisso har jag ganska många unika besökare, men detta beror snarast på att jag har halkat in som en av Googles toppresultat om söker efter Lena Andersson. Så alla (i snitt femtio personer per månad) som undrar vad som hände med den unga damen som undrade om det är konstigt att man längtar bort någon gång hamnar hos mig.
Sen har jag ju mamma, syster, Tomas, Simon och Sven som ibland läser och det är mer än nog.
Bloggen är liksom sin egen värld och det känns mysigt att ha det så. Mina små skrivuppdrag i E-K är också trevliga. Om det fortsätter att kännas trevligt kan jag ju alltid ragga upp fler sådana gigg. En av fördelarna med att ha ett riktigt jobb™ är att jag gör saker och ting jag själv vill när jag själv vill.
Nej mitt nya mål med bloggen är varken att lägga ned eller att nå kändisstatus som kulturbloggare. Istället att jag vill att kort och gott att den ska bli lite roligare. De flesta av mina inlägg är nämligen inte speciellt roliga. Vad jag kan minnas har jag bara lyckats med humor två gånger (min parodi på skidskytte och den tidigare nämnda texten om Lena Andersson). Jag vill inte bli flamsig, tankarna är på allvar och ska tas på allvar. Men de måste bli mer underhållande.
Humor är svårt. Jag är ganska rolig, i alla fall ibland, i tal. Jag är med lärarmått mätta en underhållande föreläsare och jag kommer ibland med roliga kommentarer. Dessutom är jag snabbtänkt och har en finstämd känsla för det absurda. Däremot är jag inte alls duktig på att berätta roliga historier, imitera människor eller fysisk humor.
I text har jag mycket svårare att vara rolig. Det är med avundsjuka ögon som jag blickar mot till exempel min kompis Tomas som är lika rolig i tal som text. Dit vill jag! Nu är inte jag begåvad med samma torra humor eller ordvitsighet men det betyder å andra sidan att jag blir någon typ av underdog i denna min nya strävan. En Rocky mot en Ivan Drago om man så vill. Och det vill man. Så: humor helt enkelt! Det ser vi fram emot.
Dessutom:
Jag sitter och smuttar på en whisky (egentligen ville jag ha en öl men det fanns ingen sådan hemma). När jag var yngre var min definition av alkoholism en person som dricker ensam. Det fanns inte i min idévärld att man kunde socialisera sig till alkoholism.
Nå Robin, hur många alkoholiserade frånskilda poliser känner du som sitter hemma och pimplar whisky till tonerna av klassisk musik? Max en. Hur många bekanta har du som festat sig till i längden mycket destruktiva alkoholvanor? Fler än en i alla fall.
Tack för att ni läser och att ni googlar efter Lena Andersson.
Jag älskar er. Godnatt.
Först:
Jag närmar mig med stormsteg hundrainläggsjubileet för den tredje reinkarnationen av internetzombierobots (detta är egentligen inte sant eftersom jag i början räknade in även opublicerade inlägg i numreringen, antalet publicerade inlägg är riktigt inte 95). Denna milstolpes antågande har fått mig att börja fundera, vad vill jag egentligen med bloggen?
Förvisso har jag ganska många unika besökare, men detta beror snarast på att jag har halkat in som en av Googles toppresultat om söker efter Lena Andersson. Så alla (i snitt femtio personer per månad) som undrar vad som hände med den unga damen som undrade om det är konstigt att man längtar bort någon gång hamnar hos mig.
Sen har jag ju mamma, syster, Tomas, Simon och Sven som ibland läser och det är mer än nog.
Bloggen är liksom sin egen värld och det känns mysigt att ha det så. Mina små skrivuppdrag i E-K är också trevliga. Om det fortsätter att kännas trevligt kan jag ju alltid ragga upp fler sådana gigg. En av fördelarna med att ha ett riktigt jobb™ är att jag gör saker och ting jag själv vill när jag själv vill.
Nej mitt nya mål med bloggen är varken att lägga ned eller att nå kändisstatus som kulturbloggare. Istället att jag vill att kort och gott att den ska bli lite roligare. De flesta av mina inlägg är nämligen inte speciellt roliga. Vad jag kan minnas har jag bara lyckats med humor två gånger (min parodi på skidskytte och den tidigare nämnda texten om Lena Andersson). Jag vill inte bli flamsig, tankarna är på allvar och ska tas på allvar. Men de måste bli mer underhållande.
Humor är svårt. Jag är ganska rolig, i alla fall ibland, i tal. Jag är med lärarmått mätta en underhållande föreläsare och jag kommer ibland med roliga kommentarer. Dessutom är jag snabbtänkt och har en finstämd känsla för det absurda. Däremot är jag inte alls duktig på att berätta roliga historier, imitera människor eller fysisk humor.
I text har jag mycket svårare att vara rolig. Det är med avundsjuka ögon som jag blickar mot till exempel min kompis Tomas som är lika rolig i tal som text. Dit vill jag! Nu är inte jag begåvad med samma torra humor eller ordvitsighet men det betyder å andra sidan att jag blir någon typ av underdog i denna min nya strävan. En Rocky mot en Ivan Drago om man så vill. Och det vill man. Så: humor helt enkelt! Det ser vi fram emot.
Dessutom:
Jag sitter och smuttar på en whisky (egentligen ville jag ha en öl men det fanns ingen sådan hemma). När jag var yngre var min definition av alkoholism en person som dricker ensam. Det fanns inte i min idévärld att man kunde socialisera sig till alkoholism.
Nå Robin, hur många alkoholiserade frånskilda poliser känner du som sitter hemma och pimplar whisky till tonerna av klassisk musik? Max en. Hur många bekanta har du som festat sig till i längden mycket destruktiva alkoholvanor? Fler än en i alla fall.
Tack för att ni läser och att ni googlar efter Lena Andersson.
Jag älskar er. Godnatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)