Resten av spelningen här.
Visar inlägg med etikett mountain goats. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mountain goats. Visa alla inlägg
#126 Det är inte längre bara ett intresse
Jag har aldrig. Inte ens i min djupaste tidig tonårstids metalfas varit så här hung up på musik. Det är bara Mountain Goats i mitt huvud just nu.
#124 Harlem Roulette
- Uh, it's about the last night of Frankie Lymon's life. Frankie Lymon who sang 'Why do fools fall in love' and had one of the most beautiful voices ever and then got drafted in the middle of his fame.
He then went AWOL but then by then his voice had changed. And music had kind of moved on. And he was having kind of a hard time finding a place to fit in. But then there were a bunch of little labels, and one called 'Roulette' offered him a deal. He went in and tracked a bunch of songs. You know in those days you'd go in and track like ten songs you know and then leave.
And he did and he had gotten just enough money to buy some more dope and he went home and overdosed. And 'Sea breeze' the song I mention in the first verse is one of the last things he recorded.
Yeah, I don't know, I have. I don't know why cause I myself was not a child star, but people who get famous too young, and then it just ruins them. These people, I get really sad thinking about it.
#116 Their feet would lift from the ground in a second
Jag tror otroligt mycket på nya Jens Lekman. Tredje september.
För att inte tala om nya Mountain Goats. Singeln är inte det bästa Darnielle skrivit men jag har fortfarande aldrig varit besviken på ett nytt Mountain Goats-album. Andra oktober.
#106 Freaks, stalkers and creeps Del I
Om otäcka manliga popprotagonister
Först: Going to Georgia
The thing is about this song. When you are a young writer, you always get this idea that to really show a woman the depth and purity of your love you have to do something drastic and stupid. And young writers think it would be really intense to have a guy always harm himself real bad. Well I was a young writer once and here's a song about a guy who travels somewhere with a gun.
Jag har sett Mountain Goats live en gång i mitt liv. Då var jag 23 år gammal. Vi är på Äpplet i Umeå och halvvägs genom spelningen kastar John Darnielle setlisten och säger "we don't come to Umea very often so you guys just shout out the songs you want to hear".
Jag är på en nykter torsdagsspelning med en ny kompis. Han vet att jag gillar bandet vi ska se men inte hyr mycket jag gillar dem. Jag har varit lugn i obekant sällskap men nu kan jag inte spela obrydd längre, jag måste skrika. Jag skriker efter tre låtar "ALPHA RATS NEST!", "AGAINST POLLUTION!" och "GOING TO GEORGIA!". Framförallt skriker jag efter Going to Georgia - om och om igen.
Darnielle hör mig inte, eller låtsas kanske inte höra mig. Han spelar andra låtar, fantastiska låtar och när spelningen når sitt crescendo under This Year räknar han in takten efter ett break genom att hårt örfila sig tre gånger i ansiktet. Spelningen avslutas med No Children och en bisarr känsla infinner sig när en liten men entusiastisk publik med en snittålder på 18 bast högt allsångar "I AM DROWNING, THERE IS NO SIGN OF LAND, YOU ARE COMING DOWN WITH ME, HAND IN UNLOVABLE HAND, AND I HOPE YOU DIE, I HOPE WE BOTH DIE".
Jag är lycklig på lokalbussen hem. Men samtidigt känner jag mig lite besviken att det inte blev någon Going to Georgia. Jag känner mig nog till och med lite bättre än de andra på spelningen eftersom jag skrek efter en gammal låt. Detta i naiv okunskap om att Going to Georgia är Mountain Goats Freebird och att jag har sållat mig till gruppen som tvunget vill höra en låt som John Darnielle inte gillar att spela.
Going to Georgia är en snygg låt. Musikaliskt tämligen alldaglig med ett fåtal ackord som hårt och desperat hamras under två minuter. Den börjar med en berättare som säger "The most remarkable thing about coming home to you is the feeling of being in motion again, it's the most extraordinary thing in the world". Sen målas bilden upp av en desperat man som åker mot Georgia med en "1967 Colt 45 with a busted safety catch". Före vers två berättas det att "the most remarkable thing about you standing in the doorway is that it's you, and that you're standing in the doorway". Hon är en ängel som ler när hon tar pistolen från berättarens händer. Han i sin tur är lycklig, avväpnad men tillsammans med henne.
Bortsett från att låten har Darnielles sedvanliga briljans funderar jag verkligen varför den fick sådan resonans hos mig. Det är ju en helt sjuk manlig protagonist som träder fram. Och jag sympatiserade med honom. Med en man som åker till en annan stat med ett laddat vapen för att bevisa sin kärlek för en kvinna.
Vilken sjuk kille.
Först: Going to Georgia
The thing is about this song. When you are a young writer, you always get this idea that to really show a woman the depth and purity of your love you have to do something drastic and stupid. And young writers think it would be really intense to have a guy always harm himself real bad. Well I was a young writer once and here's a song about a guy who travels somewhere with a gun.
Jag har sett Mountain Goats live en gång i mitt liv. Då var jag 23 år gammal. Vi är på Äpplet i Umeå och halvvägs genom spelningen kastar John Darnielle setlisten och säger "we don't come to Umea very often so you guys just shout out the songs you want to hear".
Jag är på en nykter torsdagsspelning med en ny kompis. Han vet att jag gillar bandet vi ska se men inte hyr mycket jag gillar dem. Jag har varit lugn i obekant sällskap men nu kan jag inte spela obrydd längre, jag måste skrika. Jag skriker efter tre låtar "ALPHA RATS NEST!", "AGAINST POLLUTION!" och "GOING TO GEORGIA!". Framförallt skriker jag efter Going to Georgia - om och om igen.
Darnielle hör mig inte, eller låtsas kanske inte höra mig. Han spelar andra låtar, fantastiska låtar och när spelningen når sitt crescendo under This Year räknar han in takten efter ett break genom att hårt örfila sig tre gånger i ansiktet. Spelningen avslutas med No Children och en bisarr känsla infinner sig när en liten men entusiastisk publik med en snittålder på 18 bast högt allsångar "I AM DROWNING, THERE IS NO SIGN OF LAND, YOU ARE COMING DOWN WITH ME, HAND IN UNLOVABLE HAND, AND I HOPE YOU DIE, I HOPE WE BOTH DIE".
Jag är lycklig på lokalbussen hem. Men samtidigt känner jag mig lite besviken att det inte blev någon Going to Georgia. Jag känner mig nog till och med lite bättre än de andra på spelningen eftersom jag skrek efter en gammal låt. Detta i naiv okunskap om att Going to Georgia är Mountain Goats Freebird och att jag har sållat mig till gruppen som tvunget vill höra en låt som John Darnielle inte gillar att spela.
Going to Georgia är en snygg låt. Musikaliskt tämligen alldaglig med ett fåtal ackord som hårt och desperat hamras under två minuter. Den börjar med en berättare som säger "The most remarkable thing about coming home to you is the feeling of being in motion again, it's the most extraordinary thing in the world". Sen målas bilden upp av en desperat man som åker mot Georgia med en "1967 Colt 45 with a busted safety catch". Före vers två berättas det att "the most remarkable thing about you standing in the doorway is that it's you, and that you're standing in the doorway". Hon är en ängel som ler när hon tar pistolen från berättarens händer. Han i sin tur är lycklig, avväpnad men tillsammans med henne.
Bortsett från att låten har Darnielles sedvanliga briljans funderar jag verkligen varför den fick sådan resonans hos mig. Det är ju en helt sjuk manlig protagonist som träder fram. Och jag sympatiserade med honom. Med en man som åker till en annan stat med ett laddat vapen för att bevisa sin kärlek för en kvinna.
Vilken sjuk kille.
#103 Låtar och minnen
När "Get lonely" släpptes 2006 hade jag aldrig separerat på riktigt. Fyra år senare förstod jag skivan. Fruktansvärd och underbar. "Woke up new" är värst och bäst.
On the morning when I woke up without you for the first time
I felt free and I felt lonely and I felt scared
And I began to talk to myself almost immediately
Not being used to being the only person there
The first time I made coffee for just myself I made too much of it
But I drank it all just 'cause you hate it when I let things go to waste
And I wandered through the house like a little boy, lost at the mall
And an astronaut could've seen the hunger in my eyes from space
Å! John Darnielles ögonblicksbilder! Här, en scen där någon kliver ur duschen samtidigt som ljud från gatan letar sig in i rummet. I den stunden vet berättaren att hon är "all I ever wanted, all I'd ever need". En sanning som inte behöver vara sann bortom ögonblicket men då och där är det så. De tre, fyra gångerna i ens liv man känt sådan inbillad klarsynthet. Det är nästan bortom ord.
The ghostly sing-song
of the children playing double-dutch
I felt the wind come through the window
I felt it turn around and switch back
In a second story room
In Jamaica, Queens
Your hair was dripping wet
Your skin was clean
And the children skipping rope
Tripled their speed
You were all I ever wanted
You were all I'd ever need
Jag förstår inte varför ingen lägger up "Distant Stations" på YouTube. Många av de tidiga Mountain Goats-låtarna använder narrativ där en manlig karaktär förföljer en kvinna för att visa sin kärlek och äkthet. En typ av desperation som bara kan yttras genom att bete sig som en galning. Detta är ganska vanligt i high school-filmer också. När jag var yngre tyckte jag att Christian Slater som klättrar in genom Winona Ryders fönster var det coolaste som fanns. På samma sätt älskade jag MG-låtar som "Distant Stations" och "Going to Georgia". Men nu i efterhand känns allt sådant otroligt creepy och inte det minsta romantiskt. Men jag kommer ihåg hur jag älskade låtarna och filmerna, om än beteendet nu verkar konstigt.
"Distant Stations" innehåller mycket gulligt också för den delen. "It was you who taught me how, to write these kinds of equations" liksom.
I found an old rock, in the dry dirt outside
The door of my motel room
It was a triangle with soft, rounded edges and a split down the middle of one corner
It was darker than english moss, green like the soft frills of a peacock's plume
I waited for you but I never told you where I was
It was you who taught me how to write these kinds of equations
I waited on the steps for you and I hid in the bushes whenever a car pull into the parking lot
You taught me how to listen to these distant stations
On the morning when I woke up without you for the first time
I felt free and I felt lonely and I felt scared
And I began to talk to myself almost immediately
Not being used to being the only person there
The first time I made coffee for just myself I made too much of it
But I drank it all just 'cause you hate it when I let things go to waste
And I wandered through the house like a little boy, lost at the mall
And an astronaut could've seen the hunger in my eyes from space
Å! John Darnielles ögonblicksbilder! Här, en scen där någon kliver ur duschen samtidigt som ljud från gatan letar sig in i rummet. I den stunden vet berättaren att hon är "all I ever wanted, all I'd ever need". En sanning som inte behöver vara sann bortom ögonblicket men då och där är det så. De tre, fyra gångerna i ens liv man känt sådan inbillad klarsynthet. Det är nästan bortom ord.
The ghostly sing-song
of the children playing double-dutch
I felt the wind come through the window
I felt it turn around and switch back
In a second story room
In Jamaica, Queens
Your hair was dripping wet
Your skin was clean
And the children skipping rope
Tripled their speed
You were all I ever wanted
You were all I'd ever need
Jag förstår inte varför ingen lägger up "Distant Stations" på YouTube. Många av de tidiga Mountain Goats-låtarna använder narrativ där en manlig karaktär förföljer en kvinna för att visa sin kärlek och äkthet. En typ av desperation som bara kan yttras genom att bete sig som en galning. Detta är ganska vanligt i high school-filmer också. När jag var yngre tyckte jag att Christian Slater som klättrar in genom Winona Ryders fönster var det coolaste som fanns. På samma sätt älskade jag MG-låtar som "Distant Stations" och "Going to Georgia". Men nu i efterhand känns allt sådant otroligt creepy och inte det minsta romantiskt. Men jag kommer ihåg hur jag älskade låtarna och filmerna, om än beteendet nu verkar konstigt.
"Distant Stations" innehåller mycket gulligt också för den delen. "It was you who taught me how, to write these kinds of equations" liksom.
I found an old rock, in the dry dirt outside
The door of my motel room
It was a triangle with soft, rounded edges and a split down the middle of one corner
It was darker than english moss, green like the soft frills of a peacock's plume
I waited for you but I never told you where I was
It was you who taught me how to write these kinds of equations
I waited on the steps for you and I hid in the bushes whenever a car pull into the parking lot
You taught me how to listen to these distant stations
#80 Djupt nere i Mountain Goats-träsket... igen
Vad händer när John Darnielle blir ombedd att spela en låt han har kört tre miljoner gånger och är kräkless på att spela? Han sjunger som om hans liv stod på spel.
Jag har så sjukt mycket kärlek och respekt till den mannen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)