#143 Förstafemman

Året fem bästa låtar (i en mycket längre version än den som går i print)

2. Frank Ocean - Thinkin' Bout You


Frank Ocean kommer vinna många årets... årets skiva, årets genombrott och årets inställda konsert (grattis till Looptroop som fick det tacksamma uppdraget att ersätta). För att inte tala om årets brev; på Oceans Tumblr dök under sommaren en skärmdump med ett brev upp. Texten handlade om Oceans första kärlek. Hur den hade påverkat honom och att den var riktad mot en annan man. Brevet är både vackert och humoristiskt:

"Back then, my mind would wander, to the women I had been with, the ones I cared for and thought I had been in love with. I reminisced about the sentimental songs I enjoyed when I was a teenager. The ones I played when I experienced a girlfriend for the first time. I realized they were written in a language I did not yet speak. I realized too much, to quickly. Imagine being thrown from a plane. I wasn't in a plane though. I was in a Nissan Maxima."

I en genre som bland annat huserar R. Kelly (lysande artist, friad i rätten men misstänkt pedofil) och Chris Brown (tråkig artist, kvinnomisshandlare och allmänt svin) är det så stort att Frank Ocean vågar vara en annan typ av artist. En annan typ av man.

Men det skulle naturligtvis inte betyda någonting om inte musiken var så otroligt bra. Detta exemplifieras tydligast första gången man hör "Thinkin' Bout You" - precis där Frank Ocean första gången går upp i falsett och frågar: "or do you not think so far, ahead? Cause I've been thinkin bout forever". Där händer det någonting.

I Kitty Prydes "Okay Cupid" (en annan av årets bästa låtar) beskriver hon en förälskelse på följande sätt: "I used to be a pimp without emotion but now you've got me simpin and singing the Frank Ocean and 'thinkin bout you'". Vi fattar alla vad hon menar.

Lyssna på Frank Ocean och ta hand om er. Vi hörs senare.

#141 Förstafemman

Årets fem bästa låtar (i en mycket längre version än den som kanske går i print)


3. Lilla Namo - Haffa Guzz Svensk hiphop lever och frodas. Men att bara tillskriva den socialrealistiska kvalitéer är orättvist. Det må vara rösten från förorten men det slutar inte där. Svensk hiphop är rolig, innovativ och har en skön experimentlusta. Årets roligaste låt var (i hååård tävlan med Sjukstugans "Zig Zag") Lilla Namos "Haffa Guzz".
Vi snackar hashtag-rap som landar, ett roligt och skruvat beat samt det där omvända perspektivet: "Om jag var snubbe hade haffat guzz på heltid".
Nästa steg för den svenska hiphopen är fler tjejer som gör sin grej. Lilla Namo har anlänt på riktigt, artister som Cleo och Silvana Solo gör bra grejer och jag tror att Linda Pira kommer sätta 2013 i gungning.

#140 Förstafemman

Årets fem bästa låtar (i en mycket längre version än den som kanske går i print)

4. Stress tillsammans med Sebbe Staxx, Malcolm B, Nimo, Promoe, Moms, Adam Tensta och Aleks - Tystas ner REMIX Det finns en tanke om att musiken mår bra av regimer som inte stöttar den. Margaret Thatchers England brukar lyftas fram som argument för testen. Jag är inte helt säker på att det kategoriskt stämmer men att svensk hiphop är i sitt livs form och att det i stor utsträckning beror på det politiska klimatet är tydligt. Hiphop blir stark där klassklyftor tillåts växa. När syrran hälsade på pratade vi om det och hon skrev en fin krönika till Norra Västerbotten som ni kan läsa genom att klicka här. Frågan aktualiserades för några veckor sedan av videoklippet där Erik Almqvist förklarar för Soran Ismael att "det här är mitt land, inte ditt land". I Almqvists land är det Elsa Beskow, Esaias Tegnér och Kalle Anka på julafton som gäller. Då har jag själv lättare att ta till mig det landet där vi har grymma svenska rappare som Nimo, Moms och Adam Tensta. För att inte tala om Aleks som efter alla regelbokens definitioner måste räknas som en av våra just nu allra bästa artister.
Ironiskt nog lyckas det parti som Almqvist brukade representera ofrivilligt men perfekt beskriva svensk hiphop i sitt kulturpolitiska-program: "Utländska företeelser kan mycket väl bli en del av den svenska kulturen om det sker naturligt, frivilligt, organiskt och successivt". Hiphopens resa från Bronx till att bli en central del av den svenska kulturen är färdig. Det skedde frivilligt, organiskt, successivt och resultatet blev något fantastiskt men också säreget svenskt.

Tystas ner remixen släpptes på nationaldagen. Aleks refräng, Moms flyt (4:44) och Adam Tenstas spoken word-final (5:50) är så stora. Så viktiga. När var politisk musik så bra och så nödvändig i Sverige tidigare? Har den någonsin varit det?

"Den här går ut till alla Sveriges partier, inte bara till SD, eller bara till FP, utan till alla som har fått det att gå sämre, stolt att vara svensk men jag skäms att vara svenne".

#135 Förstafemman

Årets fem bästa låtar (i en mycket längre version än den som kanske går i print) 5. Angel Haze - Cleaning Out my Closet Jag tycker inte att beatet från Eminems "Cleaning Out my Closet" är speciellt intressant och jag tycker inte heller att Eminems spretiga hat mot en fysiskt frånvarande pappa och en mentalt frånvarande mamma är så festligt. När Angel Haze sätter klorna i beatet och öppnar sin garderob blir det däremot nästan obehagligt verkligt. Hon återger i detalj de våldtäkter som präglat hennes barndom, hur föräldrarna inte trodde på henne och hur erfarenheterna drivit henne till självsvält. Rakt, modigt och utan omskrivningar.
And now it happened so often that he was getting particular
And I'm more scared every time -- my speed and ventricular
One night he came home and I was asleep in my bed
He climbed on top of me and forced himself between my legs

och senare

I was afraid of myself, I had no love for myself
I tried to kill, I tried to hide, I tried to run from myself
There was a point in my life where I didn't like who I was
So I'd create the other people I would try to become
Sexuality came into play and with as scarred as I was
I was extremely scared of men so I started liking girls
I started starving myself, fucked up my bodily health
I didn't wanna be attracted to nobody else

Du är tom och utmattad efter att ha lyssnat på den - med en malande känsla i magtrakten och en fadd smak i munnen. Men du vet lite mer och du är lite klokare. Hiphop har inte en helt rumsren historia vad det gäller våldtäktsreferenser och alla nya berättelser som ger fler perspektiv är välkomna. Jag känner ingen med vassare penna än Angel Haze 2012.

Nästa år kommer debutplattan. Världen kommer skälva.

#135 Louis Theroux

Jag har spenderat stora delar av höstlovet förlorad i dokumentärfilmens förlovade land. Dels har jag sett om "Beats, Rhymes & Life: Travels of a Tribe Called Quest" Michael Rapaports fina dokumentär om en viktig rappgrupp. Men framförallt har jag sett flera av Louis Theroux BBC-dokumentärer.

Theroux slog igenom med sina "Weird Weekends" där han besökte och utforskade knasiga amerikanska subkulturer; som UFO-sökare, kroppsbyggare och TV-evangelister. De tidiga dokumentärerna är komiska. Theroux möter knasiga människor och nöjer sig oftast med skrattet. Men sedan mitten av 00-talet  har tonen i filmerna förändrats då Theroux närmat sig svårare och svårare ämnen. Han har träffat metamfetamin-knarkare, livstidsfångar, pedofiler och autistiska barn. Det finns ingenting kvar att skratta åt.

Stilen är intressant. Theroux är alltid på bortaplan, det typiska upplägget är att han kommer in i andra människors liv och hem. Väl där trampar han alltid försiktigt oavsett vem det är han träffar. Han har någonting harmlöst över sig och frågorna han ställer är försiktiga och ibland medvetet naiva. Men han lär känna människor och får svaren. Sedan får publiken själv bestämma vad man vill göra med dessa svar.

Eftersom han i Sverige lever en ganska undangömd tillvaro på Kanal 9 tänkte jag bjuda på en liten topplista över mina favoriter i Theroux nyare produktion. En crash course. Flera av dessa filmer finns på YouTube, fina sätt att fylla mörka vinterkvällar.

Bubblare: Under the Knife (2007)

Det ska sägas att "Under the Knife" har både brister och förtjänster. Theroux grottar ned sig plastikkirurgin. Han träffar tre olika läkare som på olika sätt förhåller sig till professionen och ett antal av deras patienter.

Problemet med dokumentären är att den ibland får freakshow-tendenser. De människorna som av rädsla för att åldras eller att inte leva upp till omöjliga normer opererat sönder sig hängs ut på ett lite osmakligt sätt. Men allra ruttnast är de slemmiga kirurgerna och en speciellt obehaglig livscoach. Fåfänga är intressant och filmen är, brister till trots, intressant.

5: A Place for Paedophiles (2009)

På mentalsjukhuset Coalinga i Kalifornien vårdas statens värsta sexualförbrytare. Män, och några enstaka kvinnor, som efter sin fängelsetid blivit tvångsintagna och på obestämd tid hålls bakom låsta dörrar.

Dokumentären är fascinerande då den för frågan om vad man ska göra med människor som ingen vill ha i samhället till sin spets. Till och med de anställda på sjukhuset erkänner att verksamheten i stor utsträckning går ut på förvaring. Med pseudovetenskapliga metoder, som lögndetektorer, försöker personalen avgöra om patienterna är botade. Men den enda säkra metoden för att faktiskt få lämna sjukhuset verkar vara kastrering. Och även då måste patienterna ha bostad fixad i ett godkänt kvarter:

"Most people are okay with the return of sex offenders in some form to the community, but just not in their backyard, or in their community".

Theroux själv brottas med hur han ska känna inför dessa människor och filmen blir ibland av den anledningen lite velig. Men det är ett omöjligt svårt ämne och en fascinerande inblick i något totalt främmande.

4: the Most Hated Family in America (2007) och America's Most Hated Family in Crisis (2011)

Is this in the Bible?
Fags eat feces? That's a fact honey.

Likt många andra var det den första filmen om familjen Phelbs som introducerade Louis Theroux för mig. Han följer familjens sekt the Westboro Baptist Church, en kristen grupp som väckt stor uppmärksamhet genom sina diverse hatkampanjer mot t ex homosexuella, Sverige (eftersom vi åtalade Åke Green) och Obama (antikrist).

Första filmen är otroligt intressant. Theroux nystar i en doktrin som känns så främmande att man på riktigt inte vet om det är allvar eller inte. Andra filmen är svagare, infallsvinkeln är att familjen krisar eftersom flera medlemmar hoppat av och en stor rättegång pågår mot dem. Men det är egentligen samma film en gång till, inget nytt under solen.

De tillfällen det verkligen bränner till, i bägge filmerna, är när Theroux pratar med de yngre döttrarna. De är på en och samma gång övertygade sektmedlemmar och drömmande tonåringar som vill något annat, något mer.

3: The City Addicted to Crystal Meth (2009)

I sin dokumentär om metamfetamin besöker Theroux staden Fresno i Kalifornien. Staden, och regionen, är hårt drabbad av arbetslöshet och fattigdom. I kölvattnet av detta har drogen satt klorna i bröstkorgen på många människor. Den är billig att köpa och kan framställas med enkla medel ur efedrin, ett preparat som säljs receptfritt i många länder.

Som tittare mår man på ett sätt dåligt eftersom man vältrar sig i andra människors misär. Drogen splittrar familjer, i en speciellt obehaglig scen får vi se en ung pappa röka metamfetamin medan de små barnen, upprymda av kamerateamet, springer in och ut ur sitt sovrum.

Utöver ett antal pundare följer Theroux också ett rehabcenter för drogberoende kvinnor. Av patienterna (drygt 300 åt gången) visar 95 % tecken på psykisk sjukdom och över 85 % av kvinnorna har varit offer för fysiskt, emotionellt eller sexuellt våld. Theroux är också ovanligt tydlig i sin summering. Drogen frodas i samhällen som redan är kaotiska och utsatta. Det är en primitiv bedövning som tillfälligt lindrar smärta, men i längden orsakar än mer smärta.

Det är en stark film och ett dokument över varför solidaritet är viktigt. Varför det extrema klassamhället måste bekämpas. Filmen må vältra sig i misär men den dömer ingen, den bara berättar.

2: Extreme Love 1: Autism (2012) och Extreme Love 2: Dementia (2012)

You like me?
Oh, much more than that.

För att komma bort från pedofili, religiös homofobi och narkotika vill jag lyfta fram två av Theroux senaste verk. I Extreme Love del 1 och 2 följer han familjer som kämpar med tuffa villkor.

Den första filmen handlar om barn med autism och den är väldigt bra. Theroux försöker lära känna några barn med autism. Han försöker också lära känna barnens föräldrar. Det är gripande, och informativt, helt klart en av Theroux bästa filmer. Ömsom sorglig, ömsom vacker.

Den andra filmen handlar om dements och är inte lika bra som den första. Inte för att karaktärerna eller ämnet är sämre, tvärtom många av de dementa är fantastiska i filmen. Men jag vet från egen erfarenhet att Theroux bara skrapar på ytan. Vi får antingen följa dementa som förvisso är helt borta men som fastnat i ett positivt sätt, eller så dementa som bara är i början av sin sjukdom. Men filmen är fin och ämnet är väldigt viktigt eftersom de flesta människor någon gång kommer stöta på denna fruktansvärda sjukdom, antingen själv eller väldigt nära inpå.

1: Miami Mega Jail 1 (2011) och Miami Mega Jail 2 (2011)

Brott och straff är ett av Theroux favoritämnen. Han har i tre filmer följt polisen (Law and Disorder in: Johannesburg, Lagos och Philadelphia) och han har besökt fängelser i tre filmer (Miami Mega Jail 1 & 2 samt Behind Bars). Alla dessa filmer är mycket sevärda, men jag gillar de två filmerna om Miamis enorma häkte bäst.

Häktet huserar tusentals fångar, de flesta av dem är inte dömda utan befinner sig i väntan på en rättegång. Ibland kan detta ta flera år. Av den anledningen är också alla fångarna potentiellt oskyldiga. Theroux följer främst fångarna på våning 5 och våning 6. De som står åtalade för de värsta brotten och som kommer dömas till de längsta straffen.

Det som redan från början är tydligt är hur fångarna bestämmer på bygget. En kod har skapats där du med knutna nävar måste försvara dina ägodelar och din sovplats. För tittaren, och för Theroux själv, är denna kod helt främmande men för både fångar och vakter känns den lika naturlig som att man köar på ICA eller skakar hand med nya arbetskamrater. Mycket bra.

#105 Mina polare dom sa

Jag fiskade efter tips på ljudböcker på fejjan och Twitter. Efterfrågade postapokalyps, americana, karaktärsstudier, bildningsromaner, romaner som utspelar sig under lång tid och science fiction. En hel del intressanta svar:


Sysselsättning och tips

• Bibliotekarie - The Rapture av Liz Jensen (thriller om en eko-apokalyps)
• Bloggare - Earth Abides av George R. Stewart (sjukdoms-apokayps/klassisk scifi)
• Lärare (religion/svenska) - Brott och straff av Dostojevski (pga ny radioteater)
• Lärare (filosofi/svenska) - Juloratoriet av Göran Tunström (flera generationer-roman)
• Student (beteendevetenskap) - Skivvärldenböckerna av Terry Pratchett (flumfantasy), Looking for Alaska av John Green (vet inte riktigt) och Ender's Game av Orson Scott Card (geniala barn som går krigsskola i rymden - i mångt och mycket trevlig läsning f.ö.)
• Lärare (svenska/historia) - Den stängda boken av Jette Kaarsboel (Madame Bovary på 2000-talet) och Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon (vet ej!).
• Sjuksköterska - Moment 22 av Joseph Heller ("som MASH fast piloter under ww2") och Starship Troopers av Robert Heinlein (soldater i rymden).

Ska försöka lyssna på så många som möjligt av dessa. Är nästan färdig med Starship Troopers. Helt okej bok men dålig inläsning (jag blir inte klok på snubbens prosodi). Heinleins mästerverk är dock Stranger in a strange land, en av få scifi-böcker jag inte skulle tveka att sticka i händerna på vem som helst oavsett rymd- och läsintresse.

Ha d gott.

#103 Låtar och minnen

När "Get lonely" släpptes 2006 hade jag aldrig separerat på riktigt. Fyra år senare förstod jag skivan. Fruktansvärd och underbar. "Woke up new" är värst och bäst. 



On the morning when I woke up without you for the first time
I felt free and I felt lonely and I felt scared
And I began to talk to myself almost immediately
Not being used to being the only person there

The first time I made coffee for just myself I made too much of it
But I drank it all just 'cause you hate it when I let things go to waste
And I wandered through the house like a little boy, lost at the mall
And an astronaut could've seen the hunger in my eyes from space



Å! John Darnielles ögonblicksbilder! Här, en scen där någon kliver ur duschen samtidigt som ljud från gatan letar sig in i rummet. I den stunden vet berättaren att hon är "all I ever wanted, all I'd ever need". En sanning som inte behöver vara sann bortom ögonblicket men då och där är det så. De tre, fyra gångerna i ens liv man känt sådan inbillad klarsynthet. Det är nästan bortom ord.



The ghostly sing-song
of the children playing double-dutch
I felt the wind come through the window
I felt it turn around and switch back
In a second story room
In Jamaica, Queens

Your hair was dripping wet
Your skin was clean
And the children skipping rope
Tripled their speed

You were all I ever wanted
You were all I'd ever need



Jag förstår inte varför ingen lägger up "Distant Stations" på YouTube. Många av de tidiga Mountain Goats-låtarna använder narrativ där en manlig karaktär förföljer en kvinna för att visa sin kärlek och äkthet. En typ av desperation som bara kan yttras genom att bete sig som en galning. Detta är ganska vanligt i high school-filmer också. När jag var yngre tyckte jag att Christian Slater som klättrar in genom Winona Ryders fönster var det coolaste som fanns. På samma sätt älskade jag MG-låtar som "Distant Stations" och "Going to Georgia". Men nu i efterhand känns allt sådant otroligt creepy och inte det minsta romantiskt. Men jag kommer ihåg hur jag älskade låtarna och filmerna, om än beteendet nu verkar konstigt.

"Distant Stations" innehåller mycket gulligt också för den delen. "It was you who taught me how, to write these kinds of equations" liksom.

I found an old rock, in the dry dirt outside
The door of my motel room
It was a triangle with soft, rounded edges and a split down the middle of one corner
It was darker than english moss, green like the soft frills of a peacock's plume

I waited for you but I never told you where I was
It was you who taught me how to write these kinds of equations
I waited on the steps for you and I hid in the bushes whenever a car pull into the parking lot
You taught me how to listen to these distant stations

#97 Årsbästalista

Idag hade jag en liten text i Eskilstuna Kuriren om ett minne samt fem album som betytt något för mig under 2011.

Denna listas stora ok är avsaknaden av hip-hop. Men när man bara är ljummet road av Tyler, the Creator, gillar men inte älskar Shabazz Palaces och är besviken på att Das Racist efter fantastiska mixtapen Sit Down, Man släpper ett ganska anonymt album så ser listan ut sådär. A Tribe Called Quest är den hip-hop-akt jag lyssnat mest på i år och där passerade årsbästa-datumet för femton år sedan.

Anna Järvinen släpper årets svenska album, det står jag för.

Mattias Alkberg post BD fortsätter förfina sitt uttryck. Han har varit nära att sätta fingret på hur Norrland känns förut ("Stockholm" från Ditt hjärta är en stjärna är ett mästerverk) men på Anarkist är han för norrländsk musik vad Bob Dylan var för amerikansk folk i mitten av 60-talet - klarsynt med fingret stadigt på pulsen. Matti är oberäknelig men jag tror att Anarkist är och förblir hans musicerande utanför Beart Quartets finaste ögonblick.

All Eternals Deck är inget glamoröst album men från den dagen det släpptes har jag inte slutat lyssnat på det. Tvivelslöst det bästa Mountain Goats har släppt sedan 2008:s Heretic Pride. Om jag listar mina favoritlåtar från Mountain Goats är det inte många från All Eternals Deck som landar topp tio (For Charles Bronson eller Outer Scorpion Squad kanske). Men ser man till helheten är det en helgjuten pärla i en sjukt stark katalog. Det finns ingen engelskspråkig poplyriker som kan tävla med John Darnielle.

Toro Y Moi hade två fantastiska släpp under 2011. Underneath the Pine är ännu ett sådant album jag inte slutat lyssna på någon gång under året.

Jonathan Johansson slängde jag in i sista sekunden (M83 och Bon Iver stod med från början) eftersom Klagomuren ligger nära i minnet och eftersom jag har haft helt sjuka upplevelser när jag traskat till jobbet tidiga morgnar längst en pärlande Gavleå med ljudet av "Under sjukhusen" i öronen. En mörk och dimmig morgon började kyrkklockorna ringa samtidigt och, för att citera Stephen Chbosky, "in that moment, I swear we were infinite".