#114 God save our Ledley King

Jag försöker att inte skriva så mycket om fotboll. När jag väl gör det handlar det om personer som främst är intressanta utanför planen - Joey Barton till exempel. Men när trettioettåriga Ledley King idag, förvisso väntat, tillkännagav sin pension från professionell fotboll tycker jag att det är värt att lite kort uppmärksamma.

Ledley King är den moderna Tottenham-historiens främsta spelare, en exceptionellt begåvad mittback med ett otroligt spelsinne. Skolad som pojkspelare i legendariska Senrab FC för att sedan vara Tottenham Hotspur troget hela sin karriär. Det blev 323 ligamatcher och 21 landskamper över 14 säsonger som seniorspelare. Ett snitt på knappt 25 matcher per säsong, detta på grund av den kroniska knäskada som King fick dras med under andra halvan av sin karriär. Han har inget brosk i vänster knä, ben ligger och skaver mot ben. Efter varje match han spelade svällde knät upp som en ballong. King kunde inte träna med sina lagkamrater under veckorna, istället rehabtränade han genom att simma längder i klubbens bassäng. En liknande åkomma som den som tvingade Johan Mjällby till pension. En skada som egentligen innebär att man inte kan spela fotboll. Trots detta haltade han så ofta han kunde ut på planen med lagkaptensbindeln kring armen. Och när han spelade vann Tottenham Hotspur allt som oftast, i alla fall dryga 40 % oftare än när han inte spelade.

Utanför planen var han en ganska sluten person. Förvisso involverad i några onödiga och medialt uppmärksammade fylleslag men annars tyst och återhållsam. I intervjuer framstår han som sympatisk och lite blyg. Inga knasiga utspel, inga hot, ingen kaxighet. En Henrik Larsson. Anti-Barton. Anti-Zlatan.

Men på planen var han någonting helt annat - självklar. Nio gula kort, noll röda kort och tolv mål på 323 matcher. Statistiken är nästan ofattbar. En säsong hade drygt halva spelschemat avklarats innan King drog på sig sin första frispark. Han tänjde inte på reglerna eftersom han inte behövde göra det. Han visste vart bollen skulle. Han visste vart anfallarna skulle springa - oftast innan de själva visste det. Thierry Henry utnämnde i en uppmärksammad intervju King till ligans bäste back av just den anledningen "Han är den enda backen som inte drar i tröjan, men ändå tar han bollen". I sin ungdom var King en atletisk best. Lång men också otroligt snabb och spänstig. Som en följd av detta fick han ofta spela på mittfältet. Men när benen inte längre kunde springa fick han anpassa sin spelstil. Han joggade omkring på planen med en sprintstil som en dåligt konstruerad robot. Klumpigt, mekaniskt och onaturligt. Men han stod alltid på rätt ställa och stal bollen. Utan att kunna springa var han fortfarande en mittback i världsklass. Och han gjorde alla andra på planen bättre eftersom de visste att han alltid fanns där. När King spelade fanns ett lugn som annars saknades.

I fyra års tid har jag sett Ledley King halta omkring på planen med rynkor i pannan och handen på vänster knä. Han har haft fruktansvärt ont. Det är flera år sedan kroppen sa ifrån, först nu väljer King att lyssna.

Tack för allting Ledley.

#98 The name don't ring bells, it break doors down

Grant Holt är min nya hjälte. Han spelar fotboll som en myskoxe. Våldsamt och ärligt. Long may it continue.

På fredag drar jag hem till Arvidsjaur. Jag jobbar på en hel del grejer; någon sak som hamnar i bloggen, ett annat projekt som jag inte vet vad det blir av och några projekt till skolan som faktiskt är riktigt jävla bra.

#83 The times they are a' changing

Den absurda känslan som infinner sig när man ser Viasats experter under flera minuter vilt gissa varför Carlos Tevez inte byts in när Manchester City ligger under mot Bayern: "Han (tränare Mancini) vill visa sin makt", "Han vill ge plats åt Aguero", "Tredje vild gissning" eller "Slumpmässiga ord sammansatta till non-sequitur-nonsens" samtidigt som varje modern människa med en dator redan hört Mancini säga att Tevez vägrade spela.

#72 Joseph Anthony Barton

I decree today that life is simply taking and not giving. England is mine - it owes me a living

När fotbollsspelare började medietränas försvann halva nöjet med att följa det. I ett tiotal år har sporten varit vådaskjuten av anonyma ansikten med ett ok av klubbarnas förväntningar tungt hängandes kring halsen. Entré sociala medier.

Sociala medier förändrar allting. Nyhetsbevakning, undervisning, relationer och så vidare - allting. Så det är egentligen ingenting uppseendeväckande med att sociala medier förändrar fotbollen, men det är intressant. Att spelare börjar twittra är intressant eftersom det representerar en kanal direkt mellan spelarna och supportrarna. Att bevittna Wayne Rooney tillkännage sin hårtransplantation, komplett med medspelarnas elaka men kärleksfulla svar, direkt över Twitter är intressant. Att avväpna brittisk skvallerpress med ett enkelt "I was going bald at 25 why not." är briljant. Att få tillgång till spelarnas eget språkbruk är som fotbollsintresserad obetalbart.

Men om hårtransplantationer och småkivande är lite kul så är Joey Bartons twittrande något helt annat.

Jag älskar Joey Barton, på gott och på ont. Och det finns rikligt av båda delarna.

Sprungen ur engelsk arbetarklass, i ordets rätta bemärkelse, etablerade sig Barton under första halvan av tjugohundratalet som en begåvad mittfältare i ett krisande Manchester City - före arabmiljarderna ändrade spelreglerna. Bartons styrka var hans mångsidighet, såväl passningsskicklig som totalt jävla batshit crazy i närkamper. Samtidigt visade sig en annan sida av myntet. Barton lyckades till exempel med konststycket att under halvtid prata sig till ett rött kort i en kuppmatch mot Tottenham. I en vänskapsmatch mot Doncaster provocerade han fram ett bråk som involverade drygt tio spelare.

Engelska spelare som spelar våldsamt och provocerar med- och motspelare får bära epitetet thug. Det är ingenting uppseendeväckande med sådana spelare i England - Robbie Savage, Lee Bowyer och Roy Keane är klassiska exempel. Typiskt för sådana spelare är att man antingen älskar eller hatar dem, jag tycker att Lee Bowyer är ett kräk medan jag håller Robbie Savage som en av Englands skönaste personer. Han har för övrigt också bidragit enormt till att göra sociala medier relevant inom engelsk fotboll.

Lee Bowyer med en karp

Robbie Savage med en hund

Barton hade dock inga problem med att särskilja sig från pöbeln av mindre populära spelare. Hans beteende på fotbollsplanen var oberäkneligt, men utanför planen var det helt vettlöst. Den första skandalen, som resulterade i två månaders lön indraget, var en episod på en julfest då Barton fimpade en cigarett i ögat på en av klubbens ungdomsspelare. Det kriminella beteendet fortsatte med en misshandel av en femtonåring (som verbalt och fysiskt provocerat Barton) och eskalerade slutligen med att Barton under en träning möblerade om lagkamraten Ousmanes Dabos ansikte.

Handgemänget med Dabo blev slutet på karriären i Manchester City och Barton åkte norrut med Newcastle som ny arbetsgivare. Karriären i norra England flöt på som vanligt de första sex månaderna, något utbrott här och någon vansinnestackling där. Men december samma år, 2007, åtalades Barton för misshandel efter att han en utekväll riktat ett tjugotal slag mot en persons ansikte - allting filmades dessutom. Han erkände brottet och erkände även att han hade grava alkoholproblem. Barton avtjänade ett 77 dagar långt fängelsestraff innan han frigavs i juli 2008.

Bartons första tid tillbaka var inte fri från friktion. Avstängningar och interna bråk med nytillsatte tränaren Alan Shearer ("He's a shit manager with shit tacticts") försvårade rehab-perioden. Klubben i sig gick dessutom dåligt och säsongen avslutades med en nedflyttning till andradivisionen.

Joey Barton övergav dock inte klubben som betalat hans lön under fängelsesessionen. Han var tongivande följande säsong då Newcastle överlägset vann andradivisionen. Och inför återkomsten till högsta divisionen hade han odlat en mustasch som inte skulle rakas bort förrän Newcastle tagit sin första vinst i ligan. Mustaschen blev inte gammal då den positiva trenden fortsatte under 2010-2011-säsongen. Joey Barton etablerade sig som Newcastles viktigaste spelare och en av ligans mest effektiva mittfältare. Med 41 målchansen var han den spelare som skapade flest öppna lägen från frisparkar i hela ligan och han hade efter säsongens fullbordan fem mål och nio assists till sitt namn.

Tillbaka till samtiden. Efter två goda säsonger och en påtaglig minskning av misshandlar har Joey Barton lyckats rädda lite av sitt rykte. Men Joey Barton är Joey Barton och kontroverserna har inte minskat, bara bytt karaktär.

Barton är frispråkig. Ett envist rykte är att han ska ha tilltalat engelska landslagets talisman Frank Lampard på följande sätt när Lampard inte ville sitta bredvid honom vid hotellets frukost: "It's alright, I'm not going to steal your breakfast you fat prick". Barton är dessutom en idog twittrare och han har inga problem med att delge åsikter om ämnen som musik eller filosofi. Följer man Bartons feed vet man saker som att han är ett stort Smiths-fan.

Att Barton är en kulturintresserad person som i alla fall är normalbegåvad framgår genom dennes twittrande. Men han är en fotbollsspelare och det är hans frispråkighet kring fotboll och en klubbs inre mekanismer som framförallt engagerar. Joey Barton har öppet kritiserat när klubben tagit beslut han inte tyckte om, som när kaptenen Kevin Nolan såldes tidigare i sommar twittrade Barton "Great player, leader, captain, person, trainer and mostly a friend for life. Devastated to see him SOLD! #mejoseandjonasnext". Den avslutande taggen indikerar att Barton själv, ytterbacken Jose Enrique (som nu verkar vara klar för Liverpool) och yttern Jonas Guiterrez också kommer att säljas.

Barton har inte direkt varit subtil i sin kritik av klubben: "If only we as players could tell the fans exactly how it is, without them above fining us lots of money. There will be a time and a place.". Den tiden och platsen som Barton längtar efter kan också komma att bli verklighet. Mittfältarens twittrande har blivit en sådan brydsamhet att klubben i ett pressmedelande gjorde tydligt att Barton får lämna klubben, de kommer inte kräva någon avgift från köpande klubb. Den efterföljande diskussionen på Internet har handlat främst om de moraliska aspekterna kring att betala en dömd brottsling som Barton miljonbelopp för att spela i en klubb. Det är en intressant fråga men hur Joey Barton skriver om reglerna för hur nära vi får komma en fotbollsspelare tycker jag är betydligt mer engagerande.

För någonting har förändrats. Wolverhampton Wanderers tränare Mick McCarthys kommentarer kring twittrande och spelare bevisar detta:

"Players are going to get themselves into trouble over Twitter, I can tell. I can't ban it and I'm not going to try. I've had that discussion today.

"You can't ban it. How can you? You try and make a rule like that and it just doesn't work. But they have to be careful what they say on it though, about the club and its policies.

"If they put a team selection up, which I'm sure some disgruntled numpty will at some stage, they will be in trouble for it. I think they can get fined for discussing that sort of thing.

"It is forbidden and I think it's unforgivable anyway. We are in the process of educating them, having a media law firm coming in to speak to the players about it."

Fotboll är en mångmiljardsindustri och jag kan förstå att klubbar tycker illa om när spelares twittrande kan riskera stora affärsavtal. När Darren Bent för några år sedan skulle lämna Tottenham dök följande post upp i dennes feed: "Do I wanna go Hull City? NO. Do I wanna go Stoke? NO. Do I wanna go Sunderland? YES.". Ett sådant uttalande som försämrar den säljande klubbens förhandlingsläge är problematiskt. Men om spelares twittrande, som McCarthy indikerar, kommer att influeras av mediafirmor så försvinner precis hela poängen med det. Vill man läsa propaganda finns officiella hemsidor att tillgå. Jag vill se spelare som säger vad de tycker, varken mer eller mindre.

Barton då? Jo tills vidare tränar han avskilt från resten av truppen och håller oss uppdaterade kring vad som händer. Själv har han inte ens bestämt sig om han verkligen vill lämna klubben:

"Just because you're told to jump, it does not necessarily mean you have to. I may choose to stand perfectly still. It's my right...just a thought"

Om han nu väljer att byta skepp ryktas upp emot tio klubbar vara beredda att ta risken. Själv hoppas jag att han blir kvar.

Även skator twittrar.

Godnatt med er.