#95 Robin Olovsson skriver ett blogginlägg eller Metablogg #1 eller Kan alla jävla studentspex välja EN titel? "eller"-skämtet är gammalt och trött

Håll i hatten för här kommer ett blogginlägg som faktiskt handlar om personen bakom masken.

Först:

Jag närmar mig med stormsteg hundrainläggsjubileet för den tredje reinkarnationen av internetzombierobots (detta är egentligen inte sant eftersom jag i början räknade in även opublicerade inlägg i numreringen, antalet publicerade inlägg är riktigt inte 95). Denna milstolpes antågande har fått mig att börja fundera, vad vill jag egentligen med bloggen?

Förvisso har jag ganska många unika besökare, men detta beror snarast på att jag har halkat in som en av Googles toppresultat om söker efter Lena Andersson. Så alla (i snitt femtio personer per månad) som undrar vad som hände med den unga damen som undrade om det är konstigt att man längtar bort någon gång hamnar hos mig.

Sen har jag ju mamma, syster, Tomas, Simon och Sven som ibland läser och det är mer än nog.

Bloggen är liksom sin egen värld och det känns mysigt att ha det så. Mina små skrivuppdrag i E-K är också trevliga. Om det fortsätter att kännas trevligt kan jag ju alltid ragga upp fler sådana gigg. En av fördelarna med att ha ett riktigt jobb™ är att jag gör saker och ting jag själv vill när jag själv vill.


Nej mitt nya mål med bloggen är varken att lägga ned eller att nå kändisstatus som kulturbloggare. Istället att jag vill att kort och gott att den ska bli lite roligare. De flesta av mina inlägg är nämligen inte speciellt roliga. Vad jag kan minnas har jag bara lyckats med humor två gånger (min parodi på skidskytte och den tidigare nämnda texten om Lena Andersson). Jag vill inte bli flamsig, tankarna är på allvar och ska tas på allvar. Men de måste bli mer underhållande.


Humor är svårt. Jag är ganska rolig, i alla fall ibland, i tal. Jag är med lärarmått mätta en underhållande föreläsare och jag kommer ibland med roliga kommentarer. Dessutom är jag snabbtänkt och har en finstämd känsla för det absurda. Däremot är jag inte alls duktig på att berätta roliga historier, imitera människor eller fysisk humor.


I text har jag mycket svårare att vara rolig. Det är med avundsjuka ögon som jag blickar mot till exempel min kompis Tomas som är lika rolig i tal som text. Dit vill jag! Nu är inte jag begåvad med samma torra humor eller ordvitsighet men det betyder å andra sidan att jag blir någon typ av underdog i denna min nya strävan. En Rocky mot en Ivan Drago om man så vill. Och det vill man. Så: humor helt enkelt! Det ser vi fram emot.


Dessutom:


Jag sitter och smuttar på en whisky (egentligen ville jag ha en öl men det fanns ingen sådan hemma). När jag var yngre var min definition av alkoholism en person som dricker ensam. Det fanns inte i min idévärld att man kunde socialisera sig till alkoholism.


Nå Robin, hur många alkoholiserade frånskilda poliser känner du som sitter hemma och pimplar whisky till tonerna av klassisk musik? Max en. Hur många bekanta har du som festat sig till i längden mycket destruktiva alkoholvanor? Fler än en i alla fall.


Tack för att ni läser och att ni googlar efter Lena Andersson.


Jag älskar er. Godnatt.

2 kommentarer:

Tomas sa...

Jag blev både stolt och lätt rodnande då jag såg det du skrivit. Tack för komplimangerna! (dock blir det jobbigt att skriva något i fortsättningen - att "vara tvungen" att vara rolig är sällan någon bra idé.)

Med det sagt fattar jag inte vad du snackar om. Du skriver roligt redan nu, så du behöver inte förändra någonting. Bara fortsätta.

Robin Leonard! sa...

Både dina bortglömda hjältar och bevakning av norrländska nonsensnyheter är ju fantastisk underhållning.

Så det så.