#94 Whatever you do, don't go to sleep

Jag tror det finns ett direkt motsatsförhållande mellan stor budget och chans att lyckas med skräckfilm. Med ett fåtal undantag, the Shining, är de flesta klassiska skräckfilmer lågbudgetproduktioner där bristen på resurser förvandlats till en tillgång. Halloween, Night of the Living Dead eller the Descent är samtliga exempel på filmer som dels uppfyller grundkravet av att faktiskt vara otäcka men samtidigt lyckas fånga någonting mer än den där omedelbara flyktinstinkten.

Jag har tänkt mycket på skräckfilm i veckan. För några dagar sedan begick jag nämligen misstaget att se förra årets reboot av Nightmare on Elm Street-serien.

Wes Cravens klassiska A Nightmare on Elm Street från 1984, en film om ett gäng tonåringar som i sina drömmar jagas av den mördare som blivit lågornas rov då kidsens föräldrar tagit lagen i egna händer, är en bra skräckfilm. När jag första gången såg den genom en övertrött tonårings 3-på-morgonen-hjärna skrämde den livet ur mig. Speciellt första halvan av filmen är mäkta slagkraftig. All bra skräck (film- och litteratur) handlar om gränser. Gränslandet mellan liv och död, dag och natt eller människa och monster. I A Nightmare on Elm Street är det i gränslandet mellan dröm och verklighet som skräcken infinner sig. I vaket tillstånd är karaktärerna säkra, sovande är de i livsfara men i gränslandet vet vi inte. Att miljöerna, kanske av budgetära skäl, därför är snarlika, sånär som på ton och energi, i dröm och verklighet är nödvändigt för spänningen. I den nya filmen slungas karaktärerna när de somnar in i en CGI-betonad mardrömsvärld där Fred Krueger (suffixet -y fick han i en av originalfilmens många uppföljare) är enväldig despot. Han bestämmer plats och han bestämmer villkor; därför tar han också udden av den eventuella spänningen.

Scenen i Cravens film när Fred Kreuger tar sitt första liv är briljant. Dels för att den unga kvinnan, Tina, som dör presenterats som filmens protagonist och enligt klassisk skräckdramaturgi därför borde vara säker från Kruegers härjningar, och dels för att allt är så sjukt snyggt filmad. Genom att använda ett roterande rum är scenen filmad som om Tina faller från sängen och upp till taket där någonting sliter henne fram och tillbaka (scenen ska ses, inte läsas om). Det längsta, och snyggaste klippet, är nästan 15 sekunder långt.

Samma scen förekommer i den nya filmen. Denna gång är rörelserna mer extrema, klippen snabbare och all den laddade otäcka energin borta. Som när en hund skakar på en råtta för att bryta nacken på den. Skonsamt, och lite komist i all sin frenesi, snarare än sadistiskt.

Två andra scener som är höjdpunkter från originalet är när offren hinner vakna innan Fred lyckas genomföra sitt mord. Dessa återfinns också i den nya filmen:



I den första ligger filmens egentliga protagonist, Nancy, hemma i sin säng. Genom väggen ovanför henne uppenbarar sig mördaren. Detta är med enkla medel en mycket snygg scen i 1984:s version. I nyinspelningen väljer man en sämre vinkel och väljer dessutom att använda horribelt ful CGI. Resultatet är gräsligt.



I en annan scen har Nancy somnat i badkaret och Kreugers knivförsedda hand letar sig suggestivt upp genom vattenytan när det knackar på dörren så att Nancy vaknar. Den här scenen fungerar faktiskt lite bättre i den nya filmen eftersom den löjliga uppföljningen när hon dras med under ytan har, rätteligen, blivit skrotad. Den nya filmen har faktiskt sina fördelar. Rooney Mara, aka Lisbeth Salander, är en mycket bättre skådespelare än den legendariskt träiga Heather Langenkamp från första (och tredje) filmen. Sömnbristen gestaltas också både mer realistiskt och mer påtagligt. Efter två dygn utan sömn ser karaktärerna döende ut. I originalet säger Nancy att hon har gått sju dagar utan att sova utan, trots detta ser hon ganska kry ut.

Några av den äldre versionens löjligare sidor har försvunnit. Nancy bygger inte några Home Alone-fällor denna gång vilket innebär att hela den avslutande scenen när Fred Krueger tafatt jagar henne runt och runt i huset tacknämligt har försvunnit (sista tredjedelen av originalet är svag i allmänhet, en överviktig Fred Krueger som brinner är ingen vacker syn).


Slägga/färgburk i taket. Works every time.

Annars är den stora förändringen att Fred Krueger har gått från att vara barnamördare till att vara pedofil.  Någonting som förvisso föreslås i 1984:s version men aldrig uttalas. Jag har inga moraliska invändingar mot denna förändring (som går i helt i linje med Cravens ursprungliga manus) men att man väljer att kötta ut Kruegers bakgrundshistoria innebär att filmen faller in i den tydliga trend av att klassiska filmmördares stoltaste ögonblick repriseras och ingående psykologiskt analyseras. Det mest tragiska exemplet är Rob Zombies hopplösa försök att förklara antagonisten Michael Myers i John Carpenters mästerverk Halloween. Att ge en karaktär som ska vara den okända ondskan personifierad ("I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and, the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up") en tragisk barndom, en alkoholiserad styvfar och en personlig vendetta förstör honom.

Men psykologiserandet av klassiska slasherskurkar är ett annat blogginlägg. Det här handlade om Nightmare on Elm Street. Wes Craven beskrev den nya filmen som, och nu parafraserar jag, "för bekant på vissa sätt, för egen på andra. Bekant men förvirrande, som någonting som inte själv vet vad det vill vara. Dödfött."

Jag instämmer. Fred Kreugers Batman-röst är dessutom lite pinsam.

1 kommentar:

Tomas sa...

Har inte sett nya Elm Street-filmen, och lär nog inte göra det heller, men förnyade slasherfilmer brukar ju sällan hålla samma klass som originalen.

En kanske inte helt klockren jämförelse, men ändå, är amerikanska remakes på japanska skräckfilmer som var så populära för några år sedan. Kolla exempelvis på den här scenen ur Ringu/The Ring:

http://www.youtube.com/watch?v=NcVZco0sLzQ

I den amerikanska är det tydligen inte tillräckligt spännande, så man korsklipper med en biljakt och ett skrikandes "Pick up the goddamn phone!" (för annars fattar inte publiken att hon är stressad), och kryddar med att Sadako/Samara kan "teleportera" sig (för krypande är tydligen inte läskigt nog).

I min mening är det japanska originalet 35 gånger bättre. Men så tycker jag ju iofs också att zombies ska hasa sig fram, inte springa.