Det blev aldrig någon serietecknare av mig. Men det är lite roligt att pingvinen är historielärare.
/Mvh. tecknade Robin
#110 Kamratskap rock
Den här låten har jag lyssnat på nästan varje vecka i fem års tid. Den är fantastisk. Ibland tänker jag på alla floskler människor tatuerar in på sin kropp. Tatuera in "Jag ska bli en bättre vän, jag kan va en bättre vän" istället. Men det är lättare att säga eller tatuera in än att leva efter.
Kamratskap rock
Självklart leder
Självhat överlägset
Men yttre spaning är belägg för att bortförklaringar är sämst
Visst, självförakt är ett argument
Men inte fan är det vattentät
Och jag ska bli en bättre vän
För jag kan va en bättre vän
Ty sann kamratskap leder
Ända in i himmelen
Spred nåns hemlis
Var en inställsammis
Men dåligt samvete och skuld
Smakar piss och skit i min bjudkastrull
Som om det spelade nån roll:
Bjöd kompisar men ingen kom
Jag ska bli en bättre vän
Jag kan va en bättre vän
Ty sann kamratskap leder
Ända in i himmelen
Och ingen tråkig kristen himmel
Och ingen självgod moralist
Och inget positivt skit-budskap
Och inget självbiografiskt
Kamratskap rock
Självklart leder
Självhat överlägset
Men yttre spaning är belägg för att bortförklaringar är sämst
Visst, självförakt är ett argument
Men inte fan är det vattentät
Och jag ska bli en bättre vän
För jag kan va en bättre vän
Ty sann kamratskap leder
Ända in i himmelen
Spred nåns hemlis
Var en inställsammis
Men dåligt samvete och skuld
Smakar piss och skit i min bjudkastrull
Som om det spelade nån roll:
Bjöd kompisar men ingen kom
Jag ska bli en bättre vän
Jag kan va en bättre vän
Ty sann kamratskap leder
Ända in i himmelen
Och ingen tråkig kristen himmel
Och ingen självgod moralist
Och inget positivt skit-budskap
Och inget självbiografiskt
#109 We've been had
En gång i tiden var vi de bästa av vänner, the Walkmen och jag. Trean i gymnasiet, "Everyone who pretended to like me is gone" var, tillsammans med lite Death Cab och the Shins, min första stora indieförälskelse.
Titeln! Låtarna! Skivomslaget! Hamilton Leithausers riviga, arroganta och fantastiska röst!
Sen gick vi åt olika håll, såsom man gör efter gymnasiet. Det kom skivor ibland, men det kändes som julkort från en annan epok i livet.
Men nu. Nu har vi äntligen hittat varandra igen. Nya Walkmen-singeln "Heaven" är det bästa ur sin genre på år och dagar. De har blivit lite äldre, jag har blivit lite äldre. Och när Leithauser sjunger "remember remember, all we fight for!" förstår jag vad han menar. Han är fortfarande rivig och fantastisk, men knappast arrogant längre.
"Don't leave me now you're my best friend, all of my life, you've always been".
Reunited and it feels so good.
Titeln! Låtarna! Skivomslaget! Hamilton Leithausers riviga, arroganta och fantastiska röst!
Sen gick vi åt olika håll, såsom man gör efter gymnasiet. Det kom skivor ibland, men det kändes som julkort från en annan epok i livet.
Men nu. Nu har vi äntligen hittat varandra igen. Nya Walkmen-singeln "Heaven" är det bästa ur sin genre på år och dagar. De har blivit lite äldre, jag har blivit lite äldre. Och när Leithauser sjunger "remember remember, all we fight for!" förstår jag vad han menar. Han är fortfarande rivig och fantastisk, men knappast arrogant längre.
"Don't leave me now you're my best friend, all of my life, you've always been".
Reunited and it feels so good.
#108 Dikt på Upptåget 14 april 2012
Buffrar desperat
vill dränka er
i ett ljudlandskap
det är ju du som
har tyngsta väskan, make-up
och rubbet
höhö
du har ju druckit
öl sen vi
och sen sorlet
vill dränka er
i ett ljudlandskap
det är ju du som
har tyngsta väskan, make-up
och rubbet
höhö
du har ju druckit
öl sen vi
och sen sorlet
#107 Freaks, stalkers and creeps Del II
Om otäcka manliga popprotagonister
Del två: Hospital
We want to present one of the older songs in the band's repertoire now. It's dedicated to every girl in the audience whose father owned a Electra 225 once. Somebody asked me recently if I understood the jewish princess concept and as evidence I told him of how I wrote this song Hospital. This is written all about that.
Del två: Hospital
We want to present one of the older songs in the band's repertoire now. It's dedicated to every girl in the audience whose father owned a Electra 225 once. Somebody asked me recently if I understood the jewish princess concept and as evidence I told him of how I wrote this song Hospital. This is written all about that.
Jag är 20 år gammal och Musikbyrån har visat ett inslag om Modern Lovers "Roadrunner" - "den första punklåten" och jag är kär. Kär i den skräniga gitarren, kär i kören som svarar "with the radio on!" och kär i hur släpigt Jonathan Richman sjunger. Efter programmet är över beställer jag skivan, för så gjorde man på den tiden, och det blir direkt en av de skivor som jag jobbar in i mitt eget identitetsbyggande. Det finns så mycket jag gillar hos Modern Lovers: att de ska spela rock på "the government center" för att få "the secretaries feel better when they're putting all the stamps on all the letters" eller att Jonathan Richman mitt i den epok som etablerar den mossiga rockmyten sjunger att "some day we'll be dignified and old, together".
Men framförallt gillar jag låten "Hospital". Det är en låt som bryter mot skivans svepande och medryckande känsla. Den här låten är mörk, avundsjuk och paranoid. "When you get out of the hospital, let - me - back - into your life" sjunger Richman i låtens klassiska öppningsfras. Oklart om kvinnan som den manliga protagonisten tilltalar har hamnar på sjukhus på grund av honom eller inte.
Även om hon hamnat på sjukhuset av andra skäl så finns det så mycket obehagligt hos vår berättare: "Oh I can't stand what you do, some times I can't stand you, and it makes me think about me, that I'm involved with you. But I'm in love, with the power that shines through, in your eyes". Han blir den typen av människa som bestämmer vad en annan människa bör göra och inte göra, vem denne bör och inte bör umgås med". Men rättfärdigar sitt eget intresse för och sin egen affektion av henne med en kraft i hennes ögon. Något äkta som bara han kan se.
Men det blir värre. Han ägnar sig sedan åt en intressant typ av pseudo-stalking när han beger sig till the suburb där hon växte upp. Där vandrar han omkring med tårar i ögonen och söker redan på "the places that must have been magic to your little girl eyes".
I samma veva erkänner han också att "I still get jealous, of your old boyfriends in the suburbs sometimes".
Jag älskade låten "Hospital" men jag sympatiserade aldrig starkt med berättaren i den. På det sättet skiljer sig denna låt från tidigare nämnda "Going to Georgia". Det var hela tiden så uppenbart att berättaren var psykiskt labil. Han är Holden i "Räddaren i nöden" - men där Holdens perfekta kvinna var den oskyldiga lillaystern har denna berättares perfekta kvinna redan visat sig vara lika korrupt som resten av världen. Jonathan Richman, en av rockens klassiska niceguys skapar en av rockens läskigaste berättare.
Han avslutar "So when you get out, of the hospital. Let me back into your life. I can't stand what you do. But I'm in love with your eyes".
Personligen hoppas jag att hon sökte besöksförbud när hon lämnade sjukhuset.
___________________________
Jag vet att målgruppen för essäer om låtar jag älskat men nu finner läskiga är smal, men det är vad det är. Jag funderar dock, sitter någon på bra exempel med otäcka kvinnliga popprotagonister? Annika Norlin har laborerat med formen flera gånger, men oftast med en ganska ironisk touch (high school stalker).
Men framförallt gillar jag låten "Hospital". Det är en låt som bryter mot skivans svepande och medryckande känsla. Den här låten är mörk, avundsjuk och paranoid. "When you get out of the hospital, let - me - back - into your life" sjunger Richman i låtens klassiska öppningsfras. Oklart om kvinnan som den manliga protagonisten tilltalar har hamnar på sjukhus på grund av honom eller inte.
Även om hon hamnat på sjukhuset av andra skäl så finns det så mycket obehagligt hos vår berättare: "Oh I can't stand what you do, some times I can't stand you, and it makes me think about me, that I'm involved with you. But I'm in love, with the power that shines through, in your eyes". Han blir den typen av människa som bestämmer vad en annan människa bör göra och inte göra, vem denne bör och inte bör umgås med". Men rättfärdigar sitt eget intresse för och sin egen affektion av henne med en kraft i hennes ögon. Något äkta som bara han kan se.
Men det blir värre. Han ägnar sig sedan åt en intressant typ av pseudo-stalking när han beger sig till the suburb där hon växte upp. Där vandrar han omkring med tårar i ögonen och söker redan på "the places that must have been magic to your little girl eyes".
I samma veva erkänner han också att "I still get jealous, of your old boyfriends in the suburbs sometimes".
Jag älskade låten "Hospital" men jag sympatiserade aldrig starkt med berättaren i den. På det sättet skiljer sig denna låt från tidigare nämnda "Going to Georgia". Det var hela tiden så uppenbart att berättaren var psykiskt labil. Han är Holden i "Räddaren i nöden" - men där Holdens perfekta kvinna var den oskyldiga lillaystern har denna berättares perfekta kvinna redan visat sig vara lika korrupt som resten av världen. Jonathan Richman, en av rockens klassiska niceguys skapar en av rockens läskigaste berättare.
Han avslutar "So when you get out, of the hospital. Let me back into your life. I can't stand what you do. But I'm in love with your eyes".
Personligen hoppas jag att hon sökte besöksförbud när hon lämnade sjukhuset.
___________________________
Jag vet att målgruppen för essäer om låtar jag älskat men nu finner läskiga är smal, men det är vad det är. Jag funderar dock, sitter någon på bra exempel med otäcka kvinnliga popprotagonister? Annika Norlin har laborerat med formen flera gånger, men oftast med en ganska ironisk touch (high school stalker).
#106 Freaks, stalkers and creeps Del I
Om otäcka manliga popprotagonister
Först: Going to Georgia
The thing is about this song. When you are a young writer, you always get this idea that to really show a woman the depth and purity of your love you have to do something drastic and stupid. And young writers think it would be really intense to have a guy always harm himself real bad. Well I was a young writer once and here's a song about a guy who travels somewhere with a gun.
Jag har sett Mountain Goats live en gång i mitt liv. Då var jag 23 år gammal. Vi är på Äpplet i Umeå och halvvägs genom spelningen kastar John Darnielle setlisten och säger "we don't come to Umea very often so you guys just shout out the songs you want to hear".
Jag är på en nykter torsdagsspelning med en ny kompis. Han vet att jag gillar bandet vi ska se men inte hyr mycket jag gillar dem. Jag har varit lugn i obekant sällskap men nu kan jag inte spela obrydd längre, jag måste skrika. Jag skriker efter tre låtar "ALPHA RATS NEST!", "AGAINST POLLUTION!" och "GOING TO GEORGIA!". Framförallt skriker jag efter Going to Georgia - om och om igen.
Darnielle hör mig inte, eller låtsas kanske inte höra mig. Han spelar andra låtar, fantastiska låtar och när spelningen når sitt crescendo under This Year räknar han in takten efter ett break genom att hårt örfila sig tre gånger i ansiktet. Spelningen avslutas med No Children och en bisarr känsla infinner sig när en liten men entusiastisk publik med en snittålder på 18 bast högt allsångar "I AM DROWNING, THERE IS NO SIGN OF LAND, YOU ARE COMING DOWN WITH ME, HAND IN UNLOVABLE HAND, AND I HOPE YOU DIE, I HOPE WE BOTH DIE".
Jag är lycklig på lokalbussen hem. Men samtidigt känner jag mig lite besviken att det inte blev någon Going to Georgia. Jag känner mig nog till och med lite bättre än de andra på spelningen eftersom jag skrek efter en gammal låt. Detta i naiv okunskap om att Going to Georgia är Mountain Goats Freebird och att jag har sållat mig till gruppen som tvunget vill höra en låt som John Darnielle inte gillar att spela.
Going to Georgia är en snygg låt. Musikaliskt tämligen alldaglig med ett fåtal ackord som hårt och desperat hamras under två minuter. Den börjar med en berättare som säger "The most remarkable thing about coming home to you is the feeling of being in motion again, it's the most extraordinary thing in the world". Sen målas bilden upp av en desperat man som åker mot Georgia med en "1967 Colt 45 with a busted safety catch". Före vers två berättas det att "the most remarkable thing about you standing in the doorway is that it's you, and that you're standing in the doorway". Hon är en ängel som ler när hon tar pistolen från berättarens händer. Han i sin tur är lycklig, avväpnad men tillsammans med henne.
Bortsett från att låten har Darnielles sedvanliga briljans funderar jag verkligen varför den fick sådan resonans hos mig. Det är ju en helt sjuk manlig protagonist som träder fram. Och jag sympatiserade med honom. Med en man som åker till en annan stat med ett laddat vapen för att bevisa sin kärlek för en kvinna.
Vilken sjuk kille.
Först: Going to Georgia
The thing is about this song. When you are a young writer, you always get this idea that to really show a woman the depth and purity of your love you have to do something drastic and stupid. And young writers think it would be really intense to have a guy always harm himself real bad. Well I was a young writer once and here's a song about a guy who travels somewhere with a gun.
Jag har sett Mountain Goats live en gång i mitt liv. Då var jag 23 år gammal. Vi är på Äpplet i Umeå och halvvägs genom spelningen kastar John Darnielle setlisten och säger "we don't come to Umea very often so you guys just shout out the songs you want to hear".
Jag är på en nykter torsdagsspelning med en ny kompis. Han vet att jag gillar bandet vi ska se men inte hyr mycket jag gillar dem. Jag har varit lugn i obekant sällskap men nu kan jag inte spela obrydd längre, jag måste skrika. Jag skriker efter tre låtar "ALPHA RATS NEST!", "AGAINST POLLUTION!" och "GOING TO GEORGIA!". Framförallt skriker jag efter Going to Georgia - om och om igen.
Darnielle hör mig inte, eller låtsas kanske inte höra mig. Han spelar andra låtar, fantastiska låtar och när spelningen når sitt crescendo under This Year räknar han in takten efter ett break genom att hårt örfila sig tre gånger i ansiktet. Spelningen avslutas med No Children och en bisarr känsla infinner sig när en liten men entusiastisk publik med en snittålder på 18 bast högt allsångar "I AM DROWNING, THERE IS NO SIGN OF LAND, YOU ARE COMING DOWN WITH ME, HAND IN UNLOVABLE HAND, AND I HOPE YOU DIE, I HOPE WE BOTH DIE".
Jag är lycklig på lokalbussen hem. Men samtidigt känner jag mig lite besviken att det inte blev någon Going to Georgia. Jag känner mig nog till och med lite bättre än de andra på spelningen eftersom jag skrek efter en gammal låt. Detta i naiv okunskap om att Going to Georgia är Mountain Goats Freebird och att jag har sållat mig till gruppen som tvunget vill höra en låt som John Darnielle inte gillar att spela.
Going to Georgia är en snygg låt. Musikaliskt tämligen alldaglig med ett fåtal ackord som hårt och desperat hamras under två minuter. Den börjar med en berättare som säger "The most remarkable thing about coming home to you is the feeling of being in motion again, it's the most extraordinary thing in the world". Sen målas bilden upp av en desperat man som åker mot Georgia med en "1967 Colt 45 with a busted safety catch". Före vers två berättas det att "the most remarkable thing about you standing in the doorway is that it's you, and that you're standing in the doorway". Hon är en ängel som ler när hon tar pistolen från berättarens händer. Han i sin tur är lycklig, avväpnad men tillsammans med henne.
Bortsett från att låten har Darnielles sedvanliga briljans funderar jag verkligen varför den fick sådan resonans hos mig. Det är ju en helt sjuk manlig protagonist som träder fram. Och jag sympatiserade med honom. Med en man som åker till en annan stat med ett laddat vapen för att bevisa sin kärlek för en kvinna.
Vilken sjuk kille.
#105 Mina polare dom sa
Jag fiskade efter tips på ljudböcker på fejjan och Twitter. Efterfrågade postapokalyps, americana, karaktärsstudier, bildningsromaner, romaner som utspelar sig under lång tid och science fiction. En hel del intressanta svar:
Sysselsättning och tips
Ska försöka lyssna på så många som möjligt av dessa. Är nästan färdig med Starship Troopers. Helt okej bok men dålig inläsning (jag blir inte klok på snubbens prosodi). Heinleins mästerverk är dock Stranger in a strange land, en av få scifi-böcker jag inte skulle tveka att sticka i händerna på vem som helst oavsett rymd- och läsintresse.
Ha d gott.
Sysselsättning och tips
- Bibliotekarie - The Rapture av Liz Jensen (thriller om en eko-apokalyps)
- Bloggare - Earth Abides av George R. Stewart (sjukdoms-apokayps/klassisk scifi)
- Lärare (religion/svenska) - Brott och straff av Dostojevski (pga ny radioteater)
- Lärare (filosofi/svenska) - Juloratoriet av Göran Tunström (flera generationer-roman)
- Student (beteendevetenskap) - Skivvärldenböckerna av Terry Pratchett (flumfantasy), Looking for Alaska av John Green (vet inte riktigt) och Ender's Game av Orson Scott Card (geniala barn som går krigsskola i rymden - i mångt och mycket trevlig läsning f.ö.)
- Lärare (svenska/historia) - Den stängda boken av Jette Kaarsboel (Madame Bovary på 2000-talet) och Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon (vet ej!).
- Sjuksköterska - Moment 22 av Joseph Heller ("som MASH fast piloter under ww2") och Starship Troopers av Robert Heinlein (soldater i rymden).
Ska försöka lyssna på så många som möjligt av dessa. Är nästan färdig med Starship Troopers. Helt okej bok men dålig inläsning (jag blir inte klok på snubbens prosodi). Heinleins mästerverk är dock Stranger in a strange land, en av få scifi-böcker jag inte skulle tveka att sticka i händerna på vem som helst oavsett rymd- och läsintresse.
Ha d gott.
#104 Fight the real enemy
Jag hade en recension av Sinéad O'Connors nya skiva How about I be me (and you be you)? i gårdagens Eskilstuna-Kuriren.
High school-cirkeln #2 Carrie
Carrie (1976)
Ojoj, episod nummer två och jag vandrar redan från den utstakade stigen. Det är åttiotalet jag gillar och det är åttiotalet som kommer stå i centrum för det hela men det finns naturligtvis plats för andra intressanta filmer i high school-miljö. Secret Admirer är en lättsmält och charmig historia, nästa film i cirkeln blir någonting helt annorlunda. Ond bråd död och så vidare, vi kör Brian De Palmas Carrie.
Genre och intrig: Hade detta varit en bok (och nu bortser vi från att Carrie faktiskt är en bok) hade det varit lockande att slänga fram "modern klassiker"-stämpeln. Filmen lyfts ofta fram som kanon i skräckgenren, men jag vill mena att det inte är någon skräckfilm. Mer om detta efter ett kort referat av handlingen för oinvigda.
Carrie är berättelsen om en tonårig tjej, spelad av Sissy Spacek, som blir brutalt mobbad dels på skolan av de jämnåriga tjejerna som inte förstår sig på henne och dels av hennes fanatiskt religiösa mor. Carrie är dock inte hjälplös då hon har telekinesiska krafter och efter hon utsatts för ett grymt spratt under skolbalen använder hon sina förmågor för att utkräva en blodig hämnd.
Skräckstämpeln är lätt att ta till eftersom filmens tema är otäckt och eftersom det finns övernaturliga inslag. Men kärnan i en bra skräckfilm är att vi sympatiserar med de karaktärer som utsätts för skräcken. Vi vill inte att Freddy Krueger ska döda Nancy och vi vill inte att hajen ska döda Brody. Men när Carrie slutligen får nog känner vi inte sympati med de som utsätts för hennes vrede. De har inte gjort någonting för att förtjäna vårt medlidande. Carrie ligger enligt mig närmare en film som Falling Down, det handlar om fragila människor som puttas över gränsen.
Bechdeltestet: Ska vi diskutera Carrie måste kön stå i centrum. 95% av allt om sägs i filmen klarar Bechdeltestet. Den är också intressant genom att den inte skulle klara ett omvänt test (två namngivna manliga karaktärer som för ett samtal om något annat än kvinnorna i filmen). Det finns några manliga karaktärer i filmen, men ingen av dem är centrala för berättelsen.
Trots detta har många feministiska filmvetare gått hårt åt filmen. Kärnan i deras resonemang är De Palmas demonisering av kvinnan. I den mycket obehagliga öppningsscenen står Carrie och duschar efter en gympalektion. Där i duschen får hon sin första menstruation och då ingen förklarat för henne att detta kommer ske får Carrie panik. Hon vädjar till de andra tjejerna i tron om att det är någonting allvarligt fel med henne men får bara råa skratt tillbaka. De trycker upp henne mot väggen och kastar pappershanddukar över den blöta, blodiga och skräckslagna unga kvinnan. Det är en olustig scen som dröjer kvar. Länge.
Rektorn skickar hem Carrie resten av dagen (i ett klassiskt exempel på skolan flyttar på den utsatta istället för utsättarna) och hemma möts hon av en mamma som låser in henne i en garderob. Mamman anser att Carries mens är ett tecken på hennes synder. Blodet som bevis på synd; syndafall och arvssynd.
De kvinnliga karaktärerna är inte speciellt trevliga. Vi har bland andra en fanatisk moder, en klasskamrat som utan hämningar försöker förstöra livet för Carrie (denna tjej använder sex som maktmedel precis på det sätt som antifeminister påstår att kvinnor gör) och en kvinnlig lärare som av pliktkänsla försöker skydda Carrie men som redan från början erkänner att hon förstår varför tjejerna gör som de gör och att hennes första instinkt också är att trycka ned den utsatta.
Den tydligast framträdande manliga karaktären, Tommy, är förvisso korkad men han är den enda personen i hela denna värld som har ett gott hjärta. Med sitt blonda, lockiga hår ser han till och med ut som ängeln Gabriel. Tommys roll är att han övertalas att ta med Carrie till skolbalen, väl där så ser han Carries kvalitéer. Men likt de andra på balen kommer Tommy offras, skillnaden är att Tommy är ett oskyldigt lamm.
Carrie är alltså en film om kvinnor. Genom en symbolisk läsning av den blir det också en film som hatar kvinnor.
En annan obehaglig sida är att filmen på många sätt är mer relevant nu än vad den var på sjuttiotalet. Det Carrie slutligen gör är precis samma sak som Seung-Hoi Cheu (Virginia Tech), Eric Harris, Dylan Klebold (bägge Columbine) samt ett antal andra amerikanska ungdomar gjort under 90- och 00-talet. Att kräva liven från sina plågoandar. En viktig om än obehaglig påminnelse om vad "dom jävlarna ska skjutas"-retorik egentligen förespråkar.
Annars då? En film blir inte så omtalad och långlivad som Carrie utan några förtjänster. Och den främsta förtjänsten är de sju minuter som går från det att Carrie får en hink med grisblod tömd över sig på balen tills det att hon sitter i badkaret hemma och tvättar bort detta grisblod. Om De Palma symboliskt sett är en ganska obehaglig regissör är han stilistiskt desto säkrare.
Under dessa sju minuter går Carrie bärsärkagång (eller furiegång om man ska knyta an till dödliga kvinnor i mytologi) och dödar allt i sin väg. Detta sker i split-screens med grälla färger som ömsom visar vad som sker i verkligheten och ömsom vad som sker i Carries huvud. Allt är fasansfullt snyggt. Spaceks kroppsspråk med spända armar och vidöppna ögon är fenomenalt. Hon blev välförtjänt Oscarsnominerad för sin insats. Filmen är nästan fyrtio år gammal men man tappar fortfarande hakan över hur snortight (för att låna det ordet som både VK och VF klädde återförenade Refused i) denna sekvens är. Och dess popkulturella inflytande är omätbart, som exempel kan nämnas att Lana Del Rey (tredje bilden nedan) poserar som Carrie på förra månadens omslag av Q-Magazine.
Annars är tvära kast filmens berättarmodell. Det går filmen igenom från lugn till storm eller från humor till allvar. Sekunderna före balen blir en blodbal (hehe) utses en överlycklig Carrie till prom queen. I öppningsscenen visas på ett ganska obehaglig och voyeristiskt sätt nakna kvinnor som till romantisk musik leker oskuldsfullt - minuten efter sker överfallet på Carrie.
Sedan är filmens början och slut är så starka att mittenpartiet känns onödigt utdraget och händelsefattigt. Även om det kanske behövs för att bygga upp till slutet hoppar man gärna över utvalda delar när man ser om filmen.
Slutligen: Jag tycker att läsningen av Carrie som en film som hatar kvinnor är en intressant och på många sätt giltig läsning. Men det gör det också till en viktig, eller intressant, film att diskutera. Ur ett high school-filmsperspektiv är det en bra film och en av få som verkligen lyfter fram hopplösheten som en skolgång kan innebära. Många av scenerna är djupt olustiga eftersom de känns så verkliga, trots att det är en berättelse vars hela premiss egentligen är omöjlig. Jag ger ett högt betyg och längtar efter något lättare och mer ytligt till nästa gång.
B
På återseende!
___________
Jag råkade på en hel del material om Carrie då jag skrev B-uppsats om Romeros zombiefilmer. Men för att fräscha upp minnet har jag använt Dmetri Kakmis "Myth and Magic in De Palma's Carrie" från Senses of cinema.
Ojoj, episod nummer två och jag vandrar redan från den utstakade stigen. Det är åttiotalet jag gillar och det är åttiotalet som kommer stå i centrum för det hela men det finns naturligtvis plats för andra intressanta filmer i high school-miljö. Secret Admirer är en lättsmält och charmig historia, nästa film i cirkeln blir någonting helt annorlunda. Ond bråd död och så vidare, vi kör Brian De Palmas Carrie.
Genre och intrig: Hade detta varit en bok (och nu bortser vi från att Carrie faktiskt är en bok) hade det varit lockande att slänga fram "modern klassiker"-stämpeln. Filmen lyfts ofta fram som kanon i skräckgenren, men jag vill mena att det inte är någon skräckfilm. Mer om detta efter ett kort referat av handlingen för oinvigda.
Carrie är berättelsen om en tonårig tjej, spelad av Sissy Spacek, som blir brutalt mobbad dels på skolan av de jämnåriga tjejerna som inte förstår sig på henne och dels av hennes fanatiskt religiösa mor. Carrie är dock inte hjälplös då hon har telekinesiska krafter och efter hon utsatts för ett grymt spratt under skolbalen använder hon sina förmågor för att utkräva en blodig hämnd.
Skräckstämpeln är lätt att ta till eftersom filmens tema är otäckt och eftersom det finns övernaturliga inslag. Men kärnan i en bra skräckfilm är att vi sympatiserar med de karaktärer som utsätts för skräcken. Vi vill inte att Freddy Krueger ska döda Nancy och vi vill inte att hajen ska döda Brody. Men när Carrie slutligen får nog känner vi inte sympati med de som utsätts för hennes vrede. De har inte gjort någonting för att förtjäna vårt medlidande. Carrie ligger enligt mig närmare en film som Falling Down, det handlar om fragila människor som puttas över gränsen.
Bechdeltestet: Ska vi diskutera Carrie måste kön stå i centrum. 95% av allt om sägs i filmen klarar Bechdeltestet. Den är också intressant genom att den inte skulle klara ett omvänt test (två namngivna manliga karaktärer som för ett samtal om något annat än kvinnorna i filmen). Det finns några manliga karaktärer i filmen, men ingen av dem är centrala för berättelsen.
Trots detta har många feministiska filmvetare gått hårt åt filmen. Kärnan i deras resonemang är De Palmas demonisering av kvinnan. I den mycket obehagliga öppningsscenen står Carrie och duschar efter en gympalektion. Där i duschen får hon sin första menstruation och då ingen förklarat för henne att detta kommer ske får Carrie panik. Hon vädjar till de andra tjejerna i tron om att det är någonting allvarligt fel med henne men får bara råa skratt tillbaka. De trycker upp henne mot väggen och kastar pappershanddukar över den blöta, blodiga och skräckslagna unga kvinnan. Det är en olustig scen som dröjer kvar. Länge.
Rektorn skickar hem Carrie resten av dagen (i ett klassiskt exempel på skolan flyttar på den utsatta istället för utsättarna) och hemma möts hon av en mamma som låser in henne i en garderob. Mamman anser att Carries mens är ett tecken på hennes synder. Blodet som bevis på synd; syndafall och arvssynd.
 |
| "And the lord visited Eve, and the curse was the curse of blood!" |
De kvinnliga karaktärerna är inte speciellt trevliga. Vi har bland andra en fanatisk moder, en klasskamrat som utan hämningar försöker förstöra livet för Carrie (denna tjej använder sex som maktmedel precis på det sätt som antifeminister påstår att kvinnor gör) och en kvinnlig lärare som av pliktkänsla försöker skydda Carrie men som redan från början erkänner att hon förstår varför tjejerna gör som de gör och att hennes första instinkt också är att trycka ned den utsatta.
Den tydligast framträdande manliga karaktären, Tommy, är förvisso korkad men han är den enda personen i hela denna värld som har ett gott hjärta. Med sitt blonda, lockiga hår ser han till och med ut som ängeln Gabriel. Tommys roll är att han övertalas att ta med Carrie till skolbalen, väl där så ser han Carries kvalitéer. Men likt de andra på balen kommer Tommy offras, skillnaden är att Tommy är ett oskyldigt lamm.
Carrie är alltså en film om kvinnor. Genom en symbolisk läsning av den blir det också en film som hatar kvinnor.
En annan obehaglig sida är att filmen på många sätt är mer relevant nu än vad den var på sjuttiotalet. Det Carrie slutligen gör är precis samma sak som Seung-Hoi Cheu (Virginia Tech), Eric Harris, Dylan Klebold (bägge Columbine) samt ett antal andra amerikanska ungdomar gjort under 90- och 00-talet. Att kräva liven från sina plågoandar. En viktig om än obehaglig påminnelse om vad "dom jävlarna ska skjutas"-retorik egentligen förespråkar.
Annars då? En film blir inte så omtalad och långlivad som Carrie utan några förtjänster. Och den främsta förtjänsten är de sju minuter som går från det att Carrie får en hink med grisblod tömd över sig på balen tills det att hon sitter i badkaret hemma och tvättar bort detta grisblod. Om De Palma symboliskt sett är en ganska obehaglig regissör är han stilistiskt desto säkrare.
Under dessa sju minuter går Carrie bärsärkagång (eller furiegång om man ska knyta an till dödliga kvinnor i mytologi) och dödar allt i sin väg. Detta sker i split-screens med grälla färger som ömsom visar vad som sker i verkligheten och ömsom vad som sker i Carries huvud. Allt är fasansfullt snyggt. Spaceks kroppsspråk med spända armar och vidöppna ögon är fenomenalt. Hon blev välförtjänt Oscarsnominerad för sin insats. Filmen är nästan fyrtio år gammal men man tappar fortfarande hakan över hur snortight (för att låna det ordet som både VK och VF klädde återförenade Refused i) denna sekvens är. Och dess popkulturella inflytande är omätbart, som exempel kan nämnas att Lana Del Rey (tredje bilden nedan) poserar som Carrie på förra månadens omslag av Q-Magazine.
Annars är tvära kast filmens berättarmodell. Det går filmen igenom från lugn till storm eller från humor till allvar. Sekunderna före balen blir en blodbal (hehe) utses en överlycklig Carrie till prom queen. I öppningsscenen visas på ett ganska obehaglig och voyeristiskt sätt nakna kvinnor som till romantisk musik leker oskuldsfullt - minuten efter sker överfallet på Carrie.
Sedan är filmens början och slut är så starka att mittenpartiet känns onödigt utdraget och händelsefattigt. Även om det kanske behövs för att bygga upp till slutet hoppar man gärna över utvalda delar när man ser om filmen.
Slutligen: Jag tycker att läsningen av Carrie som en film som hatar kvinnor är en intressant och på många sätt giltig läsning. Men det gör det också till en viktig, eller intressant, film att diskutera. Ur ett high school-filmsperspektiv är det en bra film och en av få som verkligen lyfter fram hopplösheten som en skolgång kan innebära. Många av scenerna är djupt olustiga eftersom de känns så verkliga, trots att det är en berättelse vars hela premiss egentligen är omöjlig. Jag ger ett högt betyg och längtar efter något lättare och mer ytligt till nästa gång.
B
På återseende!
___________
Jag råkade på en hel del material om Carrie då jag skrev B-uppsats om Romeros zombiefilmer. Men för att fräscha upp minnet har jag använt Dmetri Kakmis "Myth and Magic in De Palma's Carrie" från Senses of cinema.
High school-cirkeln #1 Secret Admirer
Jag skrev några korta ord om Christian Slater och Heathers på bloggen för några dagar sedan. Sedan kom allt tillbaka. Det var som att trycka på en knapp. Minnen fungerar så, allt på en gång. När jag gick ut gymnasiet var det rakt in i arbetslöshetens famn som stigen ledde. Det var inte fråga om någon djup depression men det är den period i mitt liv som jag mått allra sämst under. Mitt behov av eskapism har varken förr eller senare varit så starkt som under denna tid av livet. World of Warcraft var splitternytt och det hjälpte till att bedöva känslorna en aning, men den bästa tillflyktsorten var amerikanska high school-filmer.
Under de tolv månader från att jag gick ut gymnasiet tills det att jag började plugga på universitetet såg jag all high school-film som gick att få tag på. Allra helst film från 80-talet. Det finns nog enstaka titlar som jag missat, valt bort eller inte kunde få tag på. Men jag har bra koll, så mycket vågar jag påstå.
Denna värld tänkte jag under en tid återbesöka genom att se om utvalda filmer och recensera dem. I mångt och mycket är detta genrefilm vi kommer behandla. Innehåll och form är hårt styrt av den tänka målgruppen. Av den anledningen är det svårt att säga hur bra eller dåliga dessa filmer är i jämförelse med filmer utanför genren. Ett A+ betyder alltså inte att jag tycker filmen är lika bra som Gudfadern (eller vad det nu kan röra sig om). Man får ta det för vad det är, lite som Bruce Springsteens musik. Sen kallar jag det för cirkel vilket är helt missvisande då det i nuläget bara är jag som deltar. Det kan dock bli något gästspel från annat håll. VI FÅR SE!
Nog snackat, vi sätter igång med en bortglömd liten film från mitten av åttiotalet.
Secret Admirer / Kedjebrevet 1985
Genre och intrig: Secret Admirer är en förväxlingskomedi av Shakesperianska proportioner. En ung man, "Michael" spelad av C. Thomas Howell, hittar ett passionerat kärleksbrev utan avsändare i sitt skåp på skolan. Brevet hamnar sedan på villovägar och dyker upp både här och var; det får bland annat Michaels mamma att tro att hennes make har en affär och det får denne make att tro att en attraktiv kvällskurslärare är förälskad i honom.
Michael i sin tur är kär i skolans snyggaste tjej, "Deborah" spelad av Kelly Preston. Inspirerad av brevet skriver han ett eget kärleksbrev och ber en gemensam vän att leverera det. Det visar sig att denna gemensamma vän, "Toni" spelad av Lori Loughlin, är författaren till det ursprungliga brevet. Här faller Secret Admirer in i en annan klassisk high school-klyscha. I sann Some kind of Wonderful-anda har vi ett fall av tonårig kille som är kär i skolans populäraste tjej trots att hans tjejkompis som är både roligare, smartare och snyggare redan, av någon oförklarlig anledning, är kär i honom.
Efter att Toni som den enabler och självsabotör hon är förfinat Michaels ursprungliga och lite naiva brev blir Deborah våldsamt kär i honom. Och så är karusellen i full gång...
Ensemble: Fantastisk! Det är inte åttiotalets förstakedja men väl en solid och pålitlig andrakedja. Ett gäng man kan skicka in och vara säker på att de gör ett solid jobb. Howell, känd från Red Dawn, är en underhållande protagonist i samma mall som John Cusacks Lloyd Dobbler från Say Anything. Han pratar, rör sig och beter sig lite, tokigt antar jag är ordet. Men det fungerar. Mer än så, det är charmant. Lori Loughlin är lätt att tycka om i sin enda vettiga roll innan hon gick in i Husel fullt-huset. Dessutom spelar Fred Ward en misstänksam polispappa. Har ni hört på maken!?
Jag vill också nämna Michaels polare; det fantastiska grabbgänget. Hela spektrat av manliga åttiotalsnördar finns representerade. Den mulliga killen i kamouflagebyxor och basker, den djupa killen med hatt, kavaj och en kakadua på axeln samt Courtney Gains. Den smala och rödhårige Children of the Corn-skådespelaren som är med i alla åttiotalsfilmer. De jobbar alla tillsammans på något sunkigt hamburgerställe. Fantastisch.
Vad fungerar? Det är en underhållande film, det finns liksom inget sätt att komma runt det. Howell springer och hoppar omkring på något typ av proto-parkour-manér. Vart han än ska så springer han; det är konstigt och tilltalande. Över huvud taget är det mycket som är tilltalande, dialogen är stundtals korkat rolig (Can you stay out of my stuff? I can't believe it, you can't even trust your own parents anymore. I'm gonna get a guard dog and a bazooka!) och trots att alla karaktärer är statiska schabloner sympatiserar man med dem.
Sen är filmen oväntat snygg. För att vara en film med så låga ambitioner kommer det här och var scener där man imponeras av både miljöer och bildkomposition.
Vad funkar inte? Som sagt, alla karaktärer är schabloner. Loughlins intelligens fastställs genom att hon läser Victor Hugo, Presleys populära tjej pratar endast om shopping och grabbgänget dricker öl och rapar.
Sidohistorien om förväxlingarna mellan de olika föräldrarna är inte speciellt engagerande.
Jan Hammers musik är inte heller den något ljuspunkt. Särskilt besviken har man rätt att känna sig när man vet vad Hammer skulle komma att bidra med till åttiotalet genom Miami Vice. Hammers score är ganska slätstruket (syntslingorna är trevliga men den där distade åttiotalsgitarren klarar man sig utan) och valet av låtar som ackompanjerar är ännu värre.
Bechdeltestet: Filmen klarar inte testet. Det finns förvisso två namngivna kvinnliga karaktärer som ofta pratar med varandra. Men bara om männen i filmen.
Slutligen: Secret Admirer skulle jag vilja kalla den perfekta kalibreringsfilmen för hur bedömningen ska fungera under detta projekt. Den är bättre än genomsnittet tack vare karaktärer som är lätta att tycka om och intressanta miljöer men den är inte i närheten av genrens riktiga höjdare.
Det blir ett solid:
C+
På återseende!
Under de tolv månader från att jag gick ut gymnasiet tills det att jag började plugga på universitetet såg jag all high school-film som gick att få tag på. Allra helst film från 80-talet. Det finns nog enstaka titlar som jag missat, valt bort eller inte kunde få tag på. Men jag har bra koll, så mycket vågar jag påstå.
Denna värld tänkte jag under en tid återbesöka genom att se om utvalda filmer och recensera dem. I mångt och mycket är detta genrefilm vi kommer behandla. Innehåll och form är hårt styrt av den tänka målgruppen. Av den anledningen är det svårt att säga hur bra eller dåliga dessa filmer är i jämförelse med filmer utanför genren. Ett A+ betyder alltså inte att jag tycker filmen är lika bra som Gudfadern (eller vad det nu kan röra sig om). Man får ta det för vad det är, lite som Bruce Springsteens musik. Sen kallar jag det för cirkel vilket är helt missvisande då det i nuläget bara är jag som deltar. Det kan dock bli något gästspel från annat håll. VI FÅR SE!
Nog snackat, vi sätter igång med en bortglömd liten film från mitten av åttiotalet.
Secret Admirer / Kedjebrevet 1985
Genre och intrig: Secret Admirer är en förväxlingskomedi av Shakesperianska proportioner. En ung man, "Michael" spelad av C. Thomas Howell, hittar ett passionerat kärleksbrev utan avsändare i sitt skåp på skolan. Brevet hamnar sedan på villovägar och dyker upp både här och var; det får bland annat Michaels mamma att tro att hennes make har en affär och det får denne make att tro att en attraktiv kvällskurslärare är förälskad i honom.
Michael i sin tur är kär i skolans snyggaste tjej, "Deborah" spelad av Kelly Preston. Inspirerad av brevet skriver han ett eget kärleksbrev och ber en gemensam vän att leverera det. Det visar sig att denna gemensamma vän, "Toni" spelad av Lori Loughlin, är författaren till det ursprungliga brevet. Här faller Secret Admirer in i en annan klassisk high school-klyscha. I sann Some kind of Wonderful-anda har vi ett fall av tonårig kille som är kär i skolans populäraste tjej trots att hans tjejkompis som är både roligare, smartare och snyggare redan, av någon oförklarlig anledning, är kär i honom.
Efter att Toni som den enabler och självsabotör hon är förfinat Michaels ursprungliga och lite naiva brev blir Deborah våldsamt kär i honom. Och så är karusellen i full gång...
Ensemble: Fantastisk! Det är inte åttiotalets förstakedja men väl en solid och pålitlig andrakedja. Ett gäng man kan skicka in och vara säker på att de gör ett solid jobb. Howell, känd från Red Dawn, är en underhållande protagonist i samma mall som John Cusacks Lloyd Dobbler från Say Anything. Han pratar, rör sig och beter sig lite, tokigt antar jag är ordet. Men det fungerar. Mer än så, det är charmant. Lori Loughlin är lätt att tycka om i sin enda vettiga roll innan hon gick in i Husel fullt-huset. Dessutom spelar Fred Ward en misstänksam polispappa. Har ni hört på maken!?
Jag vill också nämna Michaels polare; det fantastiska grabbgänget. Hela spektrat av manliga åttiotalsnördar finns representerade. Den mulliga killen i kamouflagebyxor och basker, den djupa killen med hatt, kavaj och en kakadua på axeln samt Courtney Gains. Den smala och rödhårige Children of the Corn-skådespelaren som är med i alla åttiotalsfilmer. De jobbar alla tillsammans på något sunkigt hamburgerställe. Fantastisch.
Vad fungerar? Det är en underhållande film, det finns liksom inget sätt att komma runt det. Howell springer och hoppar omkring på något typ av proto-parkour-manér. Vart han än ska så springer han; det är konstigt och tilltalande. Över huvud taget är det mycket som är tilltalande, dialogen är stundtals korkat rolig (Can you stay out of my stuff? I can't believe it, you can't even trust your own parents anymore. I'm gonna get a guard dog and a bazooka!) och trots att alla karaktärer är statiska schabloner sympatiserar man med dem.
Sen är filmen oväntat snygg. För att vara en film med så låga ambitioner kommer det här och var scener där man imponeras av både miljöer och bildkomposition.
Vad funkar inte? Som sagt, alla karaktärer är schabloner. Loughlins intelligens fastställs genom att hon läser Victor Hugo, Presleys populära tjej pratar endast om shopping och grabbgänget dricker öl och rapar.
Sidohistorien om förväxlingarna mellan de olika föräldrarna är inte speciellt engagerande.
Jan Hammers musik är inte heller den något ljuspunkt. Särskilt besviken har man rätt att känna sig när man vet vad Hammer skulle komma att bidra med till åttiotalet genom Miami Vice. Hammers score är ganska slätstruket (syntslingorna är trevliga men den där distade åttiotalsgitarren klarar man sig utan) och valet av låtar som ackompanjerar är ännu värre.
Bechdeltestet: Filmen klarar inte testet. Det finns förvisso två namngivna kvinnliga karaktärer som ofta pratar med varandra. Men bara om männen i filmen.
Slutligen: Secret Admirer skulle jag vilja kalla den perfekta kalibreringsfilmen för hur bedömningen ska fungera under detta projekt. Den är bättre än genomsnittet tack vare karaktärer som är lätta att tycka om och intressanta miljöer men den är inte i närheten av genrens riktiga höjdare.
Det blir ett solid:
C+
På återseende!
 |
| "Toni could be so much more attractive if she just paid a litte more attention to what she wore" Mm, herregud så gräsligt ful en tjugoettårig Lori Loughlin är. |
 |
| Howell hoppar |
 |
| Howell dyker |
 |
| Vem tar inte med sig en kakadua på fest? |
 |
| The most beautiful girl in school. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)