Historiepodden

Ni arma själar som bryr er om Internetzombierobots behöver inte bekymra er över detta inlägg. Jag vill bara rikta trafik för dig som på Google sökt efter historiepodden, podcast historia, podcast om historia, historisk podcast, internetradio historia, podcast med en man som pratar någon typ av norrländska och en man som talar typ östgötska eller något i den stilen.

Jag och min kollega Daniel Hermansson driver en podcast som heter just Historiepodden. Här kommer en copytext jag har skrivit:

Varannan vecka pratar historielärarna Daniel Hermansson och Robin Olovsson om två rykande inaktuella händelser. Historiepodden är det magiska gränsland där folkbildning och underhållning bildar en såndär symbios som mellan träd och svampar... vadhetere... mykorrhiza! Just så, fast med historia då.

Den är ganska rolig. Kanske lite larvig, men kul. Jag ville kalla podden för "Dåtiden" och ha underrubriken "för Sverige i dåtiden" men Daniel, som är mindre pretentiös kom med den helt rättfärdiga kritiken att människor inte förstår vad jag menar.

Så därför heter den just Historiepodden och är en pod om historia.

Ni hittar den på iTunes, på Podda.se eller i vår Facebookgrupp.

Tack för att ni tog er tid.

Mvh. Robin

#163 Jimmie Åkessons bok

Först läste jag en text där Ola Söderholm förtjänstfullt skojade om Jimmie Åkessons bok. Sen lyssnade jag på en pod där Ola Söderholm, Åsa Lindeborg och Kawa Zolfagary förtjänstfullt skojade om Jimmie Åkessons bok. Sen lånade jag och läste Jimmie Åkessons bok.

Åsa Lindeborg berättar att hon antecknade en enda gång under hela läsningen (när Åkesson kallar liberaler för högerextremister). Min erfarenhet var snarare att det är svårt att läsa fem sidor utan att vika hundöron och kladda med pennan i marginalen.



Robins anteckningar om Jimmie Åkessons bok:

1. Vem är personen Jimmie Åkesson?

Titta på omslaget. Jimmie Åkessons piffiga strumpor på en tjusig ryamatta. Avslappnad och mysigt, personligt och privat... lite missvisande.

Satis Polito är verkligen tråkig. Dels för att den är ett verktyg i SD:s kampanj och Åkesson är därför smärtsamt återhållsam kring alla känsliga frågor. Men mest för att Åkesson är tråkig. Själv vill han lyfta fram precis hur vanlig han är. Vad det nu betyder. Han hatar konflikter, han hatar att ta plats och tycker illa om människor som fungerar tvärtom. (s. 46) Han tycker inte om att prata om känslor, eller berätta om sitt privatliv och han tycks ha få intressen bortom politiken.

Efter att ha läst hela boken vet jag följande om Åkessons intressen. Han gillar politik (nationalism och Per Albin Hansson), han gillar svenska nationens historia och kulturarv, han har sett Game of Thrones, han lyssnar på brunstig mansrock som Manowar och Ultima Thule. Som femtonåring går han med i partiet, alla nära vänner är partikamrater och hans relation till andra elever och lärare på skolan präglas av att han i deras ögon endast är "Sverigedemokraten". När Åkesson går med i partiet är SD uttalat rasistiska, för dödsstraff och består av en allmänt brokig skara av högermänniskor. Han har vuxit upp i ett vakuum där han egentligen aldrig verkar ha träffat någon utan att diskussionen präglats av Åkessons politik.

Dessutom är han bedrövligt gnällig. Ola Söderholm skriver bra om detta. Att Åkesson är sur för att hans parti inte behandlas som ett riksdagsparti när det inte är ett riksdagsparti eller att han är sur på lärare som behandlar partiet som ett antidemokratiskt parti när de öppet i partiprogrammet fortfarande var ett antidemokratiskt parti.

2. Hur var Jimmie Åkesson som tonåring?

Bästa delarna i boken är de när Åkesson beskriver sina tonår. Självgod är han genom hela boken men när han minns tillbaka på skolåren blir han helt odräglig.

Skolan drar igång en anti-rasismgrupp och Åkesson tillsammans med en kamrat går med. Det första SD-herrarna gör är att ställa ett ultimatum, gruppen ska byta namn till "Gruppen för information om främlingsfientlighet" eftersom intrycket annars kan ges att "ändamålet var att motverka alla former av kritik mot invandringspolitiken". Om inte detta görs kommer de lämna gruppen i protest. Skolledning går med på kravet.

Eleverna som medverkar för att faktiskt jobba mot rasism på skolan känner sig utmanövrerade och springer till lokaltidningen. Åkesson får sin första löpsedel "Skola släppte in rasistparti i flyktingtemadag". Anti-rasismgruppen rinner ut i sanden. (s. 43)

När Åkesson minna denna episod fylls orden med en sällsynt självbelåten glädje. För en gångs skull har han kul när han skriver. Han minns en politisk strid som han gick vinnande ur. MEN POÄNGEN VAR VÄL ATT JOBBA MOT RASISM PÅ SKOLAN JIMMIE? HUR GICK DET MED DET EGENTLIGEN?


Jimmie Åkessons tidiga politiska intresse är format av avståndstagande till andra, inte i egen ideologisk övertygelse. Han vill markera avstånd från "vänsterextremisterna" på skolan. Först gör han detta genom att gå med i Moderat skolungdom och senare genom att starta upp den lokala Sverigedemokratiska grenen i Sölvesborg. Han passar inte in bland de nyliberala strömmarna som präglar Moderat skolungdom och när han söker konservativare mark att stå på väljer han bland Ny demokrati, Sjöbopartiet och SD.

Alla andra föreningar, Moderat skolungdom, Nationaldemokratiska Studentföreningen Lund, Sverigedemokratisk ungdom eller Sverigedemokraterna anges alltid vid namn. Men Jimmies ideologiska motståndare är aldrig Ung vänster, Vänsterpartiet eller något annat namngivet och organiserat. De är med Åkessons ordval endast "vänsterextremister". Detta uttryck är för honom helt oproblematiskt medan de olika högerkrafterna ständigt ska nyanseras: "… det som ofta - felaktigt - benämns extremhögern" (s. 67).

Avskyn mot dessa "vänsterextremister" är så stor att den flitige insändarskribenten Åkesson drar igång en insändarkampanj med syftet att stänga Ungdomens hus i Sölvesborg eftersom det var "ett tillhåll för kommunister". En förening driven av ungdomar som erbjöd plats för umgänge, tillgång till replokaler samt arrangerade konserter (Soundtrack of our Lives, the Hives och the Ark spelade där) lyfter Åkesson fram som en skymf för Sölvesborg; "vidrigt" kallar han det. Han berättar också förorättat och oförstående hur han i den debatten svartmålades som "ungdomsfientlig".

Men Åkesson får sista, självbelåtna, skrattet då föreningen numera är vräkta. KUL FÖR SÖLVESBORG ATT EN KULTURFÖRENING FÖR UNGDOMAR AV UNGDOMAR BLIR VRÄKTA.


3. Vad är svensk kultur?

Andra halvan av boken, den som handlar om tiden som partiledare och Åkessons ideologi är så tråkigt att det nästan är omöjlig att läsa. Varje gång det bränner till, järnrören eller William Petzälls död, säger Åkesson att detta inte är rätt tillfälle att skriva om det. 

Istället får vi långa utläggningar om multikulturalism och svensk kultur där Åkesson inte en enda gång redogör för och bemöter sina belackares åsikter. Det hela blir bara tråkigt. Och motsägelsefullt dessutom, Åkesson lyfter fram den svenska kulturen som den enande kraften i samhället. Punkten kring vilket vi måste samlas. Men han vägrar att definiera vad svensk kultur egentligen är.

Han skrivet att "som sverigedemokrat menar jag dock att något kan anses vara en del av den svenska kulturen endast om den har en djup förankring bland nu levande eller tidigare generationers svenskar eller om det är något som är unikt för Sverige eller en del av Sverige. Således anser jag att Evert Taubes visor, faluröda stugor och midsommar är delar av den svenska kulturen medan ramadan, bosnisk folkdans och moskéer inte är det." (s. 147)

Och senare "Är Zlatan svensk? Jag har aldrig gillat frågan … det blir fel hur man än svarar". "Jag kan inte minnas att jag någonsin gett ett rakt svar på frågan, eftersom jag varken kan eller vill … det är en betydelselös symbolfråga utan politisk relevans".

Svensk kultur kan alltså sägas vara någonting med djup förankring hos nu levande svenskar, men det går inte svara på huruvida Zlatan är svensk eller inte?

Slut på Robins anteckningar om Jimmie Åkessons bok.

#160 Att fira Svärje




Hej! Idag är jag ledig. I min kropp känns det som att det är en belöning för att jag igår satte läsårets sista betyg. En välförtjänt vila efter en hektisk tid. Går jag en sväng på stan får jag intrycket att ledigheten är en chans för  gemene man (som inte jobbar inom handel, vård och omsorg eller hotell och restaurang) att sitta och steka på uteserveringar. En liten belöning för soldyrkande svenskar med jobb som inte innefattar helger.

Men så är det ju inte! Vi firar att Gustav Vasa blev konung, eller att 1809 års regeringsform klubbades, eller att beslut togs om 1974 års regeringsform, eller att Jackie Arklöv föddes samma dag som det beslutet togs. Vi firar Sverige. Kul!

Eller, nej, inte speciellt. Vi svenskar vet ju inte hur man gör. Så istället gluttar vi avundsjukt mot Norge och tänker att kanske, bara kanske, hade det varit värt att ta en ockupation under naziregimen, att tillhöra danskar under hundratals år och sedan tvingas in i unioner med svenskar för att få bli så glada en gång om året. Att ogenerat få vifta flaggor och känna att det är gött att tillhöra en nation.

Fast så är det ju inte. Det absolut bästa med Sverige är ju att vi genom tur, skicklighet och smutsiga  eftergifter har haft den stora glädjen att undvika större nationella trauman de senaste tvåhundra åren (med undantag för Palmemordet). Vi har haft det stora privilegiet att få en ganska avslappnad relation till nationen. Och vi har landad i den sunda insikten att nationalism är ganska äckligt.

Nationalismen är en central del i vi och dom-tänkandet. En av de mest destruktiva och söndrande krafterna i den moderna historien. En politisk kraft som inte sällan utvecklas till fascistiska ideologier.

Jag förespråkar inte det gränslösa samhället. Jag inser att vi är, i pokertermer, "pot comitted" att löpa nationalstatsspåret vägen ut. Tåget går inte att stoppa, skeppet går inte att vända, vi är på Europaväg 4 och man får inte göra en u-sväng. Det är för farligt.

Men fasen vad skönt att vi i alla fall kan se och säga att nationalismen är lite äcklig. Vilket otroligt privilegium. Att vi kan skratta åt att amerikanarna måste säga att USA är "the greatest country in the world".

I nyheterna har det snackats om en ny bok ("Du gamla, du friska" av Eva Danielsson och Märta Ramsten) som handlar om Richard Dybecks nationalsång. En sång som aldrig var tänkt att bli en nationalsång. En sång som i perioder har varit hårt kritiserad, främst eftersom den aldrig nämner Sverige. Och visst är det väl dags att byta till någonting som vi faktiskt kan stå för. Som vi kan sitta på våra uteserveringar den sjätte juni och hjärtligt sjunga för varandra. Någonting som bättre skildrar den moderna svenska hållningen till nationen.

Här är mina tre förslag (för att undvika den kritik som riktades mot Dybeck har jag sett till att bara välja låtar med ordet "Sverige" i dem). Jag tänker mig att vi kan ha en folkomröstning rakt av sen kör vi på den linje som vinner.

Linje 1: Chechen "Sverige" Rak och fin, "tiden läker inte alla sår men framtiden är vår". Frej Larsson är en ambassadör över den nya svenskheten. Provokativ och dryg men med ett hjärta av gyllene guld.

Linje 2: Vi behåller "Du gamla du fria" men använder inofficiellt Elias feat. Frans "Who's da man" istället Det är ju svensk tradition med förvirrande Linje 2-val. Plus att Zlatan-kärleken är den nationalism i Sverige som känns minst äcklig. Den är genuin, den är imponerande, den är såväl heter- som homoerotisk, den är internationell och den bygger broar mellan sociala, ekonomiska och etniska öar. Den är det svenskaste vi har.

Linje 3: Kent "Sverige" OBS: Allvarligt menat. Byt till den idag. Jocke Berg har, oavsett om vi väljer att acceptera det eller inte, en direktlina till den svenska folksjälen. Svenskarna gifter sig till Kent, svenskarna vill ha Kent på sina begravningar, svenskarna förlorar oskulden till Kent (kanske? Här gissar jag mest). Kent är med oss överallt, hela tiden (nu är jag lite raljant). Dessutom är "Sverige, Sverige älskade vän, en tiger som skäms, jag vet hur det känns" så fint och så stort (nu är jag allvarlig igen).

Ha en fin nationaldag nu Sverige. Vem du än är, var du än är.

#159 I was feeling it like a



Syrran var på denna boll redan för flera veckor sedan men nu finns den på Spotify. Årets ballad. Otroligt bra.

#158 Balladen om all kaffe och mazariners värde


Idag travade jag in i mitt klassrum för att hitta denna kombination på skrivbordet.

Det finns ett stort värde i små gester. Tack så mycket ansvariga vettvillingar i SPM3.

"I was reading a book (about interjections, oddly enough) yesterday which included the phrase “In these days of political correctness…” talking about no longer making jokes that denigrated people for their culture or for the colour of their skin. And I thought, “That’s not actually anything to do with ‘political correctness’. That’s just treating other people with respect.”

Which made me oddly happy. I started imagining a world in which we replaced the phrase “politically correct” wherever we could with “treating other people with respect”, and it made me smile.

You should try it. It’s peculiarly enlightening.

I know what you’re thinking now. You’re thinking 'Oh my god, that’s treating other people with respect gone mad!'"

-

Älskar Neil Gaiman för så mycket. För Sandman. Stardust. Men mest för att han är en sån fin människa. PK 4ever.

http://neil-gaiman.tumblr.com/

#156 Två asbralåtar till det vackra Gävlevädret



Joey Bada$$ är otroligt bra. Waves är tyvärr enda låten som finns på Spotify men den är perfekt att cykla över nyvunnen barmark till.




Den enda låten som passar bättre är Fibes, Oh Fibes! ljuvliga Scocco-cover. Jackie är ju en av svensk popmusiks bästa låtar. En av den svenska synthgenrens formativa ögonblick. Att spela den som en klassisk "slutet på en romantisk komedi"-låt är så smart och så bra. Stråkarna! Pianot!

"Det kanske låter banalt, men jag saknar dig så"

#155

Skralt med inlägg på senare tid. Skriver på några olika saker. Får se om något hamnar i bloggen.

Annars har jag uppskattat och inspirerats av DN:s översättning av Caitlin Morans text från Time Magazine (finns i kulturdelen av fredagens DN). Hon skriver om hur politisk apati och cynism är vår tids stora problem. "Undvik dem som det vore luftburen smitta eller Godzilla. Det är apati och cynism - inte fetma och och terrorism - som är tjugoförsta århundradets verkliga fiender i västvärlden". Hon skriver om hur hennes egen roll som skribent har förändrats från att ligga lågt och få läsarna att skratta till att väcka sin inre sociopolitiska galning och förändra världen. En aning eller fullständigt.

Sympatiskt.