Åsa Lindeborg berättar att hon antecknade en enda gång under hela läsningen (när Åkesson kallar liberaler för högerextremister). Min erfarenhet var snarare att det är svårt att läsa fem sidor utan att vika hundöron och kladda med pennan i marginalen.
Robins anteckningar om Jimmie Åkessons bok:
1. Vem är personen Jimmie Åkesson?
Titta på omslaget. Jimmie Åkessons piffiga strumpor på en tjusig ryamatta. Avslappnad och mysigt, personligt och privat... lite missvisande.
Satis Polito är verkligen tråkig. Dels för att den är ett verktyg i SD:s kampanj och Åkesson är därför smärtsamt återhållsam kring alla känsliga frågor. Men mest för att Åkesson är tråkig. Själv vill han lyfta fram precis hur vanlig han är. Vad det nu betyder. Han hatar konflikter, han hatar att ta plats och tycker illa om människor som fungerar tvärtom. (s. 46) Han tycker inte om att prata om känslor, eller berätta om sitt privatliv och han tycks ha få intressen bortom politiken.
Efter att ha läst hela boken vet jag följande om Åkessons intressen. Han gillar politik (nationalism och Per Albin Hansson), han gillar svenska nationens historia och kulturarv, han har sett Game of Thrones, han lyssnar på brunstig mansrock som Manowar och Ultima Thule. Som femtonåring går han med i partiet, alla nära vänner är partikamrater och hans relation till andra elever och lärare på skolan präglas av att han i deras ögon endast är "Sverigedemokraten". När Åkesson går med i partiet är SD uttalat rasistiska, för dödsstraff och består av en allmänt brokig skara av högermänniskor. Han har vuxit upp i ett vakuum där han egentligen aldrig verkar ha träffat någon utan att diskussionen präglats av Åkessons politik.
Dessutom är han bedrövligt gnällig. Ola Söderholm skriver bra om detta. Att Åkesson är sur för att hans parti inte behandlas som ett riksdagsparti när det inte är ett riksdagsparti eller att han är sur på lärare som behandlar partiet som ett antidemokratiskt parti när de öppet i partiprogrammet fortfarande var ett antidemokratiskt parti.
2. Hur var Jimmie Åkesson som tonåring?
Bästa delarna i boken är de när Åkesson beskriver sina tonår. Självgod är han genom hela boken men när han minns tillbaka på skolåren blir han helt odräglig.
Skolan drar igång en anti-rasismgrupp och Åkesson tillsammans med en kamrat går med. Det första SD-herrarna gör är att ställa ett ultimatum, gruppen ska byta namn till "Gruppen för information om främlingsfientlighet" eftersom intrycket annars kan ges att "ändamålet var att motverka alla former av kritik mot invandringspolitiken". Om inte detta görs kommer de lämna gruppen i protest. Skolledning går med på kravet.
Jimmie Åkessons tidiga politiska intresse är format av avståndstagande till andra, inte i egen ideologisk övertygelse. Han vill markera avstånd från "vänsterextremisterna" på skolan. Först gör han detta genom att gå med i Moderat skolungdom och senare genom att starta upp den lokala Sverigedemokratiska grenen i Sölvesborg. Han passar inte in bland de nyliberala strömmarna som präglar Moderat skolungdom och när han söker konservativare mark att stå på väljer han bland Ny demokrati, Sjöbopartiet och SD.
3. Vad är svensk kultur?
Andra halvan av boken, den som handlar om tiden som partiledare och Åkessons ideologi är så tråkigt att det nästan är omöjlig att läsa. Varje gång det bränner till, järnrören eller William Petzälls död, säger Åkesson att detta inte är rätt tillfälle att skriva om det.
Istället får vi långa utläggningar om multikulturalism och svensk kultur där Åkesson inte en enda gång redogör för och bemöter sina belackares åsikter. Det hela blir bara tråkigt. Och motsägelsefullt dessutom, Åkesson lyfter fram den svenska kulturen som den enande kraften i samhället. Punkten kring vilket vi måste samlas. Men han vägrar att definiera vad svensk kultur egentligen är.
Han skrivet att "som sverigedemokrat menar jag dock att något kan anses vara en del av den svenska kulturen endast om den har en djup förankring bland nu levande eller tidigare generationers svenskar eller om det är något som är unikt för Sverige eller en del av Sverige. Således anser jag att Evert Taubes visor, faluröda stugor och midsommar är delar av den svenska kulturen medan ramadan, bosnisk folkdans och moskéer inte är det." (s. 147)
Och senare "Är Zlatan svensk? Jag har aldrig gillat frågan … det blir fel hur man än svarar". "Jag kan inte minnas att jag någonsin gett ett rakt svar på frågan, eftersom jag varken kan eller vill … det är en betydelselös symbolfråga utan politisk relevans".
Svensk kultur kan alltså sägas vara någonting med djup förankring hos nu levande svenskar, men det går inte svara på huruvida Zlatan är svensk eller inte?
Slut på Robins anteckningar om Jimmie Åkessons bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar