Att navelskåda.
Tillåt mig återbruka ett citat från mäster Englund: "Ett av problemen med samtiden är att den saknar skala. Vi kan inte vara annat än uppsvalda, uppfyllda, bortsvepta av den, men det innebär också att det blir svårt för oss att skilja det umbärliga från det avgörande. Utan måttstock vill allt se lika stort ut. Först när något är fört till sin fullbordan låter det sig mätas".
Peter Englund har rätt. Peter Englund har alltid rätt. När någonting är fört till sin fullbordan låter det sig mätas, men måtten på en byggnad säger ingenting om hur du upplevde dess storlek. För ett barn kan en friggebod upplevas stort som ett palats.
Jag sitter utanför den lägenhet som en kollega har varit god nog att låna mig tills det att jag hittar någonting eget. Här sitter jag och sneglar mot några björktrastar som med sina huvuden på sniskan lyssnar efter maskar som tunnlar sig fram i jorden under gräset. En kvinna som bara nästan har kontroll på sin enorma hund promenerar förbi och jag känner en vind som blåser. Det kan vara en sommarvind men det kan precis lika gärna vara historiens vingslag jag känner mot min hud. Det är inte alltid lätt att känna skillnaden.
Om jag är nostalgisk beror det på att jag sitter och lyssnar på Join us - They Might be Giants nya skiva. Det är en bekant känsla, först besvikelse över hur långt bort från bandets fyra första skivor de nu befinner sig, sen respekt över att de fortfarande spelar in skaplig musik, sen irritation över småsaker (omslaget är inte attraktivt), sen några låtar som verkligen börjar sätta sig och slutligen all kärlek i världen till John Flansburgh och John Linnell men inget direkt sug att lyssna på den musik som de spelat in de tio senaste åren.
Mer intressant är känslan av, vad gjorde jag då egentligen? Jag kommer ihåg känslan från varje nytt Giants-skivsläpp sedan gymnasietiden. Det är en återkommande milstolpe, inte olikt fotbolls-vm eller riksdagsval.
2005 The Spine
Älskade skivan då, är ganska neutral till den nu. Kenny läste rörlig bild på Sandbacka och jag hjälpte till när han och Sara (som var got och hade undercut men var mycket trevligare än vad folk förväntade sig) att spela in en musikvideo till låten Experimental film. Inspirationen till videon var Adam Bernsteins klassiska They Might be Giants-videor och vi tyckte själva att vår omage var superb. Läraren Camilla tyckte också att den var fantastisk.
Själv hade jag tagit studenten och vandrade omkring i en dimma av osäkerhet inför framtiden. Lyssnade på Elvis Costello och Talking Heads samt fullkomligt grävde ner mig i åttiotalsfilm.
2007 The Else
Respekterade skivan då, har inga starka känslor varken för eller emot den idag.
Jag bodde i ett studentrum på Mariehem och hade möblerat så att min säng stod mitt i rummet. Jag kommer inte ihåg syftet med denna möblering men jag kommer ihåg att det irriterade personer. Det var vinter och jag bodde i ren misär då tvätt och disk inte stod speciellt högt upp på min prio-lista.
Det blev sommar och jag jobbade på Ringelsta äldreboende i Arvidsjaur. Jag körde till jobbet tidiga morgnar och sena kvällar till ljudet av Matt Skibas sidoprojekt Heavens. Jag kommer ihåg det som en omtumlande tid men nu vet jag inte ens säkert om det var den sommaren jag flyttade till Gnejsvägen 39 eller inte.
2011 Join us
Älskar They Might be Giants, men skulle inte sörja om de slutade spela in ny musik.
Har inget fast boende, ska om en och en halv vecka börja på ett nytt arbete och bor bara nästan i Norrland. Lyssnar på lite på Cool Kids men mest på Mauro Scocco och har fastnat i George R.R. Martin-träsket.
Vinden har slutat blåsa. Någonstans - lukten av kolgrill.
Gott så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar