#15 Robins inferno

För de stackars själar som nu läser min lilla blogg så ber jag om ursäkt för tystnaden. Jag har praktik just nu och det har inte funnits så mycket tid över till sånt som bloggande. Men jag har en liten episod att berätta för den med tid och ork att läsa. Det hela började på söndag morgon...

En klokare man skulle kanske lära sig att tolka tecknen, se 'the writing on the wall' och bara lära sig vilka dagar man inte bör stiga upp över huvud taget. Men sådan är inte jag och när väckarklockan ringer nio på morgonen så flyger jag upp. Det finns ingen luft kvar i sovrummet, jag har en gryende huvudvärk och min annars ljuvliga flickvän är purken. Jag borde äta en onyttig frukost och begrava mig i soffan med nya Seinfeld-boxar men så blir det inte. Istället så startar jag upp datormaskinen och bokar ett spinningpass på Iksu - Umeås studentgymm numero uno.

Innan jag beger mig till Iksu så dricker jag lite vatten och pumpar i mig två alvedon. Det här blir grymt tänker jag, frisk luft och motion är det själen behöver. Men huvudontet vill inte riktigt ge vika och inte blir det bättre när jag ska packa mina träningskläder heller. Alla bra shorts ligger i tvätten, ve och fasa, och jag blir tvingad till att använda mina reserver. Det är egentligen ingenting fel med dessa shorts bortsett från att modellen är onödigt bred och lägger sig lite som en kjol. Någonting man gott kan leva med de flesta dagar, men just idag känns det mycket jobbigt.

Vädrets makter är inte på min sida, det blåser storm i Umeå. Med tjocka vinterjackan på och halsduk över mun och näsa så stretar jag mig fram i ovädret med Frank Herberts Dune som ljudbok i öronen. En bok som jag nu snart lyssnat mig igenom men fortfarande inte riktigt fastnat för. Robert Heinleins fantastiska Stranger in a strange land har givit mig blodad tand för klassisk amerikansk Sci-fi. Men Dune fungerar bara inte för mig. Padishah, Kwisatz Haderach och Arrakis fastnar bara inte och jag måste lyssna på kapitlen om och om igen för att inte tappa bort mig.

Jag blir dock glad av att komma fram, det är varmt och skönt inne. Inte speciellt mycket folk och en bra känsla börjar så sakteliga infinna sig. Men det är en falsk trygghet och så snart jag infinner mig i spinningsalen så märker jag mitt misstag. Denna sal har likt alla andra rum på Iksu fått namn efter en känd stad, i detta fall Madrid. Men vad jag har att vänta mig har ingenting med Madrid att göra - Florens snarare.

Instruktören sätter igång, en ung tjej med en frisyr ungefär som Mia Farrow hade i Rosemary's Baby. Gravid är hon också, men jag gör inga kopplingar - hon är säkert trevlig tänker jag. Men musiken är inte trevlig, musiken är allt annat än trevlig. I denna tid av technoknas, anarkopunk och episk symfonisk hollywood-metal så har jag blivit hårdhudad. Det är inte mycket musik som jag inte klarar av men redan från börjat står det klart att detta kommer att bli en prövning. Öppningslåten ligger i gränslandet mellan trance och eurodisco, varken poppigt eller hårt - bara jobbigt. Med all viljekraft jag kan samla ihop lyckas jag filtrera bort musiken och ser instruktören säga någonting. Troligtvis säger hon någonting om att vi ska jobba hårt och få ut så mycket som möjligt av träningen. Men i musikens sorl tycker jag hon säger... I, som här inträden, låten hoppet fara!

När jag spanar omkring i salen så ser alla människor plågade ut. En äldre man som sitter på en cykel framför mig svettas hejdlöst, tror jag, det kan vara tårar. Jag tittar på mina breda reservshorts och ser plötsligt någonting helt annat än shorts. Jag sitter på ett spinningpass iklädd ett par pluderhosor, och där, just där, faller paletten på plats. Mitt namn är inte längre Robin - jag heter Dante Aglighieri och detta spinningpass är min guidade tur genom helvetet.

Olika eurodisco låtar representerar olika nivåer av helvetet. Instruktören, hädanefter guiden, kallar första låten för uppvärmning - jag kallar den för vestibulen. Här hamnar de likgiltiga och de straffas genom att tvingas lyssna på en technoremix av Time to say goodbye. Jag cyklar på, svarar entusiastiskt på guidens frågor om vi är laddade. Desperat försöker jag påvisa att bland de likgiltiga där hör jag minsann inte hemma. Musiken blir värre och värre för varje ny krets, djungeltrummor och whitesnakeriff till ett pumpade eurobeat. Men hemskheten når sitt crescendo där kring sjunde kretsen. Det låter som Darudes Sandstorm (officiella Ibizalåten) men det är nog inte den. Det är en anonym förvirrad remix av låten. Och vilka hemska brott man ska ha gjort sig skyldig till för att i evighet cykla till den törs jag knappt tänka på. Desperat trampar jag vidare. Det går sämre för den gråtande mannen framför mig, han orkar inte fortsätta länge till. Jag försöker skrika åt honom att fortsätta cykla, rädda honom från en evighet av Ibizamusik men orden sviker mig och ett svagt väsande är det enda jag kan producera. Han lyckas dock fortsätta och så även jag, trots guidens smädande repliker "kom igen nu! det ska göra lite ont". Vi fortsätter genom krets efter krets, på vissa nivåer måste man stå upp och cykla, ibland ska man sitta med enormt mycket motstånd inställt på cykeln. Men diverse utmaningar övervinns, ett bultande huvud får inte övermakten och fruktansvärd musik tillåts inte besegra mig. Jag börjar nästan känna mig stark.

Timmen passerar och ljuset tänds i taket. Stormen har dragit förbi och fönstren som tidigare bara visade en tom grå färg visar nu människor, träd och annat liv. Vi är åter i verkligheten och högtalarna spelar någon form av gregorian chants som jag antar på latin eller keltiska uppmanar oss till att leva ett bättre liv i fortsättningen, vi har nu sett vart man hamnar annars och dit vill jag aldrig mer. Den gråtande mannen kliver av sin cykel, vänder på sig och ler mot mig. Jag ler tillbaka, han ser ut att förstå.