#12 Ol' Dirty made me do it!

Jag sommarjobbar på ett demensboende för dementa med komplikationer. Detta betyder att utöver den vanliga dosen av matning, städning och avföring som ingår i ett normalt vårdjobb så får jag dessutom brottas, parera slag och höra svordomar som skulle få Gert Fylking att rodna - allt detta innan första koppen kaffe klockan tio. Jag är dessutom ingen morgonmänniska. Visst om jag är hemma kanske jag stiger upp åtta, äter lite frulle och nöjessurfar istället för att sova till tolv. Men jag tycker inte om att idiotjobba på morgonen. Man vill ju ha en mjuk och fin start innan dagen verkligen kommer igång.

När jag då varje morgon sätter mig på cykeln för att ta mig den milslånga sträckan mellan min lägenhet och min arbetsplats förstår ni att det inte alltid är med ett stort leende på läpparna. Ibland, det måste erkännas, har jag till och med varit sur. Men mitt humör har gång efter annan vänts upp och ner, vinden ligger helt plötsligt mot min rygg (istället för i mitt ansikte) och solen börjar kika fram bakom molnen - alltid vid samma ställe. Detta blogginlägg är, om ni så önskar, en minnestext till det bästa klotter som Umeå kommun någonsin tvättat bort.


OL' DIRTY MADE ME DO IT! Om jag så fick ett stort EU-bidrag och en liten stab med universitetsutbildade kulturvetare från Uppsala tror jag inte att vi på tjugo år skulle kunna hitta en fras sin sammanfattar min generation bättre. Hur och varför har en medlem, Ol' Dirty Bastard - ärkedrummeln, av nio från en hip-hopgrupp som bara nådde någon större framgång under nittiotalet hittat till en liten kommunalbyggnad vid Umeälven?

ODBs musikaliska bidrag till Wu-Tang var inte utan relevans, många skulle nog hävda att Method Man eller kanske GZA är den vackraste prydnaden i den julgran som är Wu-Tang Clan men lika fullt är det oftast ODB-fraser som människor kommer ihåg från låtarna. Mannen hade om inte annat en känsla för vad som fastnar hos människor: pop sensibility skulle det heta i musikpress. Lat, försupen, mumlig men ändå på något sätt briljant. Lyssna på Shimmy Shimma Ya en gång och försök spendera en timme utan att sjunga på den. Inom en kvart kommer ni nynna "ohhhhh baby I like it raaaaaaw" tyst för er själva - det törs jag nästan lova.

Det är dock inte musiken främst som gör att ODB har en sådan kulturell särprägel. Han var en människa som bara nästan passade in i vår värld. Man ska naturligtvis inte glorifiera destruktiva sidor hos en människa som bland annat ledde till misshandel och rån. Men här talar vi om en man som blandade ett våldsamt drogmissbruk med ett lika våldsamt fragilt psyke. Att Russel Jones skulle bli trettonbarnspappa, drogmissbrukade eller miljonsäljande rappare var nog inte givet. Men att han skulle bli en Ol' Dirty Bastard tror jag var skrivet i stjärnorna.

Det finns hundratals skrönor och historier om ODB värda att berätta men i enlighet med denna blogs entusiasm för Youtube så tänkte jag istället dela med mig av mina två favoritklipp med ODB:



Ett fynd från Sven: Per Sinding Larsen intervjuar ODB och Method Man för ZTV i urminnes tider. Det är egentligen fyra delar men tyvärr så har Youtube gallrat bort några av dem. Det roligaste som händer under denna del av intervjun är ODBs lilla vinkning 48 sekunder in i klippet. Annars så porträtterar filmklippet på ett ganska effektivt sätt det lite roliga men samtidigt djupt tragiska som ODB alltid bar med sig. Från de genuint roliga små gesterna till den helt misslyckade historien om hur han har bemästrat all mänsklig kunskap och nu har Biggie Smalls och Tupac sittandes på hans axlar.



Mitt favoritklipp med ODB kommer dock för alltid vara hans tal på grammisgalan - Kanye West kan ju se och lära sig ett och annat. ODB är irriterad att inte Wu-Tang har vunnit något pris och väljer att avbryta festen mitt i en prisutdelning för att motivera varför Wu-Tang är bättre än Puff Daddy. Svaret blir naturligtvis att Wu-Tang är bättre för barnen "Wu-Tang is for the children, we teach the children!".

Mina cykelturer till jobbet är inte lika roliga längre. Den röda tegelbyggnaden vid älven är åter igen bara en tegelbyggnad bland många andra. Det fanns dock en gång i tiden då den var ett monument över en av modern populärkulturs största kultfigurer. We must never forget.