Det är konstigt det är med vad man tycker om och varför. Genom min ungdom så gick jag omkring och stoltserade med att jag aldrig läst någon Harry Potter-bok och minsann aldrig skulle göra det heller - jag var bättre än så. När jag då under en trettontimmarssession på Arlanda ställdes i valet mellan att läsa om mitt medhavda Rockyalbum för den trettontusende gången eller lyssna lite på flickvännens Harry Potter-ljudbok så övergav jag mina principer och sen dess har varit en fanboy av rang. Rowling är ingen Stig Dagerman, det är ingen språk som hänför mig. Men det är en omfamnande värld som alltid välkomnar en. När jag är ledsen så känns det lite bättre efter ett besök på Hogwarts, men jag vet inte varför egentligen.
Talking Heads är ett av mina favoritband. Det kan jag motivera, en lång och varierande karriär där ett överflöd av nervös "art school"-energi kanaliseras genom en unik talang i och med David Byrne. Från texter till allmänt, ja..., drag så anser jag Talking Heads vara ett band utan likar. Jag kan lyssna på More songs about buildings and food varje dag i resten av mitt liv.
Men varför gillar jag egentligen Mauro Scocco? Den kommer jag nog aldrig kunna svara på. Mitt första minne av att den här killen är kung kommer från Sen kväll med Luuk. Mauro sitter med i programmet som DJ och när Kristian Luuk ska presentera Franz Ferdinand som just då är världens mest hypande band så citerar han NME eller någon annan brittisk musikpress och säger att "this band will change your life" och vänder frågan till Mauro Scocco: Hur har Franz Ferdinand förändrat ditt liv Mauro? Scocco svarar direkt och lite sådär skönt nonchalant att: Jo, de hjälpte en polare att sluta röka.
På den vägen är det - det har blivit mycket skrålande till Sarah, Jackie och Till dom ensamma genom åren. Så när jag fick höra att Eldkvarns Plura och Mauro skulle göra ett matprogram tillsammans så fick jag direkt en bra känsla i kroppen. Mauro och Pluras kök som programmet heter är också precis vad jag väntat mig. Plura går omkring i sitt kök - oftast utan tröja på sig och ständigt med ett vinglas i sin hand. Mauro Scocco är uppklädd till tänderna men matchar detta med en lite småtrendig fulmössa. Han har torr humor, gör fantastiska imitationer och har dräpande one-liners. Håkan Hellström, gäst i första avsnittet, säger helt spontant att "du är nog den roligaste människa jag träffat".
Han är så fantastiskt neurotisk för att vara en människa som egentligen inte har någonting kvar att bevisa. När Tova Magnusson börjar prata om sina barndomsminnen till Jackie så försöker Plura få Scocco att spela den för sällskapet. Scocco går lite missnöjt med på det men vill bara spela refrängen då versen låter så "ankig" med bara gitarr. Plura blir lite irriterad eftersom han tycker Mauro är löjlig. "Bara för att det inte låter som på skiva så låter det ju inte ankigt".
En till rolig aspekt av programmet är att gästerna är benägna att välja sida. När Håkan Hellström börjar prisa Eldkvarn som det svenska språkets bästa popgrupp så avbryter Lena PH honom lite irriterat med ett "Men MAURO här då?"
Om jag själv måste välja sida så säger jag att jag tycker om Plura men älskar Scocco. Om ni gillar någon av dessa personer, eller mat, eller avslappnad teve eller bara har lite för er tycker jag ni kan kika lite på intornet.
Gott så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar