Först, en ursäkt. Jag har drivit med dig och gjort mig rolig på din bekostnad. Du är så grandios, tar så stora grepp och vill så mycket. Jag brukar tycka om att se det stora i det lilla men hos dig ser jag det enorma i det gigantiska. Jag älskar det men ibland känns det bara lättare att gilla dig ironiskt. Eller, att försöka gilla dig ironiskt. För det är en försvarsmekanism - som inte ens fungerar.
Du är fantastisk. En av mina absoluta favoriter, du skulle inleda och avsluta det blandband jag skulle ta med mig till en öde ö. Du innehåller textraden "Unicorns and cannonballs, palaces and piers, trumpets towers and tenements - wide oceans full of tears" och du klarar av det. Du har ljudeffekten av en kanonkula i bakgrunden och du äger det.
Kommer du ihåg första gången vi träffades förresten? Det var 2010 och jag hade hört Anna Järvinen sjunga ditt syskon, "Fisherman's Blues", i "På spåret". Jag lyssnade på den några gånger innan jag hittade dig. Sen var det kört för mig. Hade jag inte haft planer hade jag nog lyssnat på dig hela den kvällen.
Det var min sista Brännbollsyra i Umeå, kommer du ihåg det? Att kalla tiden för tumultartad är ingen överdrift. Jag och min sambo hade gjort slut, men vi bodde fortfarande under samma tak. Och jag visste att jag var på väg att flytta. Inte bara från lägenheten utan till något helt nytt. Någon annan stans. Inte här. Långt borta. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så splittrad. Vi var hos Johan den kvällen och du var festens stjärna. När natten blivit morgon fanns det ingen kvar som inte älskade dig. Vi behöver inte berätta historierna igen, men det var äventyr, som det alltid är med dig.
När vi försökt med samma sak igen, jag och du, har det inte riktigt fungerat. Visst har det varit trevligt, lite nostalgiskt. Men aldrig som den kvällen.
Starka relationer försvinner dock inte, de bara utvecklas. Idag hade jag det ganska jobbigt. Av anledningar som är generella, bortom min kontroll och helt professionella. Men jag behövde piggas upp, och inne på en kinakrog där jag satt och väntade på vårrullar så träffades vi igen. Jag vet inte ens vilken spellista jag lyssnade på eller hur just du valdes, men där kom du. Och du fick mig att le. Att minnas. Att se hela jävla månen.
Tack för att du finns.
2 kommentarer:
Det här är så bra och så bra skrivet att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag nöjer mig bara med att konstatera att det är klockrent.
Eller så här (eftersom jag inte är ett Waterboys-fan):
Jag hatar ditt låtval, men jag skulle kunna dö för din rätt att få skriva såna här underbara inlägg.
You rock, Robben!
Tack Anders.
Jag har haft en lite cynisk period då lite för många saker har stört mig. Försöker bryta trenden genom att vara mindre ironisk och bara tycka om saker.
Skicka en kommentar