#135 Louis Theroux

Jag har spenderat stora delar av höstlovet förlorad i dokumentärfilmens förlovade land. Dels har jag sett om "Beats, Rhymes & Life: Travels of a Tribe Called Quest" Michael Rapaports fina dokumentär om en viktig rappgrupp. Men framförallt har jag sett flera av Louis Theroux BBC-dokumentärer.


Theroux slog igenom med sina "Weird Weekends" där han besökte och utforskade knasiga amerikanska subkulturer; som UFO-sökare, kroppsbyggare och TV-evangelister. De tidiga dokumentärerna är komiska. Theroux möter knasiga människor och nöjer sig oftast med skrattet. Men sedan mitten av 00-talet  har tonen i filmerna förändrats då Theroux närmat sig svårare och svårare ämnen. Han har träffat metamfetamin-knarkare, livstidsfångar, pedofiler och autistiska barn. Det finns ingenting kvar att skratta åt.

Stilen är intressant. Theroux är alltid på bortaplan, det typiska upplägget är att han kommer in i andra människors liv och hem. Väl där trampar han alltid försiktigt oavsett vem det är han träffar. Han har någonting harmlöst över sig och frågorna han ställer är försiktiga och ibland medvetet naiva. Men han lär känna människor och får svaren. Sedan får publiken själv bestämma vad man vill göra med dessa svar.

Eftersom han i Sverige lever en ganska undangömd tillvaro på Kanal 9 tänkte jag bjuda på en liten topplista över mina favoriter i Theroux nyare produktion. En crash course. Flera av dessa filmer finns på YouTube, fina sätt att fylla mörka vinterkvällar.

Bubblare: Under the Knife (2007)


Det ska sägas att "Under the Knife" har både brister och förtjänster. Theroux grottar ned sig plastikkirurgin. Han träffar tre olika läkare som på olika sätt förhåller sig till professionen och ett antal av deras patienter.

Problemet med dokumentären är att den ibland får freakshow-tendenser. De människorna som av rädsla för att åldras eller att inte leva upp till omöjliga normer opererat sönder sig hängs ut på ett lite osmakligt sätt. Men allra ruttnast är de slemmiga kirurgerna och en speciellt obehaglig livscoach. Fåfänga är intressant och filmen är, brister till trots, intressant.

5: A Place for Paedophiles (2009)


På mentalsjukhuset Coalinga i Kalifornien vårdas statens värsta sexualförbrytare. Män, och några enstaka kvinnor, som efter sin fängelsetid blivit tvångsintagna och på obestämd tid hålls bakom låsta dörrar.

Dokumentären är fascinerande då den för frågan om vad man ska göra med människor som ingen vill ha i samhället till sin spets. Till och med de anställda på sjukhuset erkänner att verksamheten i stor utsträckning går ut på förvaring. Med pseudovetenskapliga metoder, som lögndetektorer, försöker personalen avgöra om patienterna är botade. Men den enda säkra metoden för att faktiskt få lämna sjukhuset verkar vara kastrering. Och även då måste patienterna ha bostad fixad i ett godkänt kvarter:

"Most people are okay with the return of sex offenders in some form to the community, but just not in their backyard, or in their community".

Theroux själv brottas med hur han ska känna inför dessa människor och filmen blir ibland av den anledningen lite velig. Men det är ett omöjligt svårt ämne och en fascinerande inblick i något totalt främmande.

4: the Most Hated Family in America (2007) och America's Most Hated Family in Crisis (2011)

Is this in the Bible?
Fags eat feces? That's a fact honey.

Likt många andra var det den första filmen om familjen Phelbs som introducerade Louis Theroux för mig. Han följer familjens sekt the Westboro Baptist Church, en kristen grupp som väckt stor uppmärksamhet genom sina diverse hatkampanjer mot t ex homosexuella, Sverige (eftersom vi åtalade Åke Green) och Obama (antikrist).

Första filmen är otroligt intressant. Theroux nystar i en doktrin som känns så främmande att man på riktigt inte vet om det är allvar eller inte. Andra filmen är svagare, infallsvinkeln är att familjen krisar eftersom flera medlemmar hoppat av och en stor rättegång pågår mot dem. Men det är egentligen samma film en gång till, inget nytt under solen.

De tillfällen det verkligen bränner till, i bägge filmerna, är när Theroux pratar med de yngre döttrarna. De är på en och samma gång övertygade sektmedlemmar och drömmande tonåringar som vill något annat, något mer.


3: The City Addicted to Crystal Meth (2009)



I sin dokumentär om metamfetamin besöker Theroux staden Fresno i Kalifornien. Staden, och regionen, är hårt drabbad av arbetslöshet och fattigdom. I kölvattnet av detta har drogen satt klorna i bröstkorgen på många människor. Den är billig att köpa och kan framställas med enkla medel ur efedrin, ett preparat som säljs receptfritt i många länder.

Som tittare mår man på ett sätt dåligt eftersom man vältrar sig i andra människors misär. Drogen splittrar familjer, i en speciellt obehaglig scen får vi se en ung pappa röka metamfetamin medan de små barnen, upprymda av kamerateamet, springer in och ut ur sitt sovrum.

Utöver ett antal pundare följer Theroux också ett rehabcenter för drogberoende kvinnor. Av patienterna (drygt 300 åt gången) visar 95 % tecken på psykisk sjukdom och över 85 % av kvinnorna har varit offer för fysiskt, emotionellt eller sexuellt våld. Theroux är också ovanligt tydlig i sin summering. Drogen frodas i samhällen som redan är kaotiska och utsatta. Det är en primitiv bedövning som tillfälligt lindrar smärta, men i längden orsakar än mer smärta.

Det är en stark film och ett dokument över varför solidaritet är viktigt. Varför det extrema klassamhället måste bekämpas. Filmen må vältra sig i misär men den dömer ingen, den bara berättar.

2: Extreme Love 1: Autism (2012) och Extreme Love 2: Dementia (2012)


You like me?
Oh, much more than that.
För att komma bort från pedofili, religiös homofobi och narkotika vill jag lyfta fram två av Theroux senaste verk. I Extreme Love del 1 och 2 följer han familjer som kämpar med tuffa villkor.

Den första filmen handlar om barn med autism och den är väldigt bra. Theroux försöker lära känna några barn med autism. Han försöker också lära känna barnens föräldrar. Det är gripande, och informativt, helt klart en av Theroux bästa filmer. Ömsom sorglig, ömsom vacker.

Den andra filmen handlar om dements och är inte lika bra som den första. Inte för att karaktärerna eller ämnet är sämre, tvärtom många av de dementa är fantastiska i filmen. Men jag vet från egen erfarenhet att Theroux bara skrapar på ytan. Vi får antingen följa dementa som förvisso är helt borta men som fastnat i ett positivt sätt, eller så dementa som bara är i början av sin sjukdom. Men filmen är fin och ämnet är väldigt viktigt eftersom de flesta människor någon gång kommer stöta på denna fruktansvärda sjukdom, antingen själv eller väldigt nära inpå.

1: Miami Mega Jail 1 (2011) och Miami Mega Jail 2 (2011)



Brott och straff är ett av Theroux favoritämnen. Han har i tre filmer följt polisen (Law and Disorder in: Johannesburg, Lagos och Philadelphia) och han har besökt fängelser i tre filmer (Miami Mega Jail 1 & 2 samt Behind Bars). Alla dessa filmer är mycket sevärda, men jag gillar de två filmerna om Miamis enorma häkte bäst.

Häktet huserar tusentals fångar, de flesta av dem är inte dömda utan befinner sig i väntan på en rättegång. Ibland kan detta ta flera år. Av den anledningen är också alla fångarna potentiellt oskyldiga. Theroux följer främst fångarna på våning 5 och våning 6. De som står åtalade för de värsta brotten och som kommer dömas till de längsta straffen.

Det som redan från början är tydligt är hur fångarna bestämmer på bygget. En kod har skapats där du med knutna nävar måste försvara dina ägodelar och din sovplats. För tittaren, och för Theroux själv, är denna kod helt främmande men för både fångar och vakter känns den lika naturlig som att man köar på ICA eller skakar hand med nya arbetskamrater. Mycket bra.

3 kommentarer:

AndersLärare sa...

Tack för listan! Jag slåss sv hur du framhäver filmerna men samtidigt i nästan alla fallen är kritisk, som att du är kluven till dem men nästan inte märkt det själv.
Lite amatörpsykologi så här till fredagschipsen.

Hursomhelst: Jag blir nyfiken på den mannens finner av två skäl. För det första undrar jag: Hur står han ut med att filma allt detta, att så fullständigt grotta ner sig i det svartaste svarta att han måste se ut som Spökplumpen efteråt. (Du ser, jag kan ens kommentera det utan att skämta, mina försvarsmekanismer är redan aktiverade). Ochdå var deras ändå ett urval! Är han sadomasochist eller gör han en samhällsinsats?
Och för det andra: när man för såna här filmer, ingriper han? Blir han en del av deras liv? En naturfilmare sa en gång att han aldrig ingriper tex när ett lejon sliter en antilop i
Stycken, för att det är naturens gång. Dessa människor är förstås inte primitiva djur, men hur gör man när man filmar knarkare och fattiga? Hur motiverar man att man filmar ist för att (typ) bjuder dem på middag eller städa deras hus?

Detta ingen kritik mot just honom, bara ngt som slog mig. Mkt intressant inlägg!

Robin sa...

Min kritik bottnar i att det finns ganska många beröringspunkter mellan en Theroux-film och en exploterings-dokusåpa. Som tittare ska man nog passa sig för att sitta och må gott över att man tittar på högkvalitativ BBC-film. Det är ett kamerateam som filmar utsatta människor.

1. Jag vet egentligen inte hur han står ut med det. Speciellt de filmerna som i så stor utsträckning handlar om strukturella problem. Att följa det på avstånd är jobbigt, att vara mitt i det måste vara outhärdligt.

2. Han blir ju en del av deras liv så till vida att han umgås intensivt med de personer som filmerna centrerar kring. Men han ingriper inte. Jag vet inte vad det skulle leda till heller, om du är djupt nere i ett metamfetamin-beroende behöver du ett annat stöd än en middag och ett städat hus.

På många sätt är det lite fluga på väggen-filmande. Han verkar så harmlös och snäll att han släpps in i speciella situationer.

AndersLärare sa...

Uttryckte mig väldigt klumpigt i förra meddelandet: som at man skulle kunna stoppa narkotikaberoende genom städning. Det var inte alls så jag menade - jag menade bara hur man kan undvika att göra ngt, eller om man bara blir blasé. Louis T har inte större ansvar att ingripa än ngn annan.
Man kan ju också se det som att han ju gör en insats genom att visa detta för världen. kan han stoppa bara ett metamfetaminberoende någonstans har han gjort det jävligt bra.

Det känns som att vi halkar in i dokusåpa-diskussionen från min blogg här igen, tänker på det du skriver att man tittar på ngt fruktansvärt, men fruktansvärt välgjort, till fredagschipsen med dip. Jag personligen har blivit väldig avtrubbad: zappar halvslött förbi de vidrigaste samhällsfenomen och konstaterar slött att det där var ju inte bra. Dipp dipp, klick klick. Men samtidigt: om detta inte visades skulle jag ALDRIG se det. Och då skulle mitt medvetande kanske inte ens omfatta ordet "metamfetaminberoende". Så mer sånt - go Theroux! Vi brhöver det, vi behöver dig!