#115 Gaslight Anthem och Aesop Rock




Om Gaslight Anthems nya skiva Handwritten:

Genremusik, likt genrefilm och all annan kultur som hämtar sin kvalité från att förhålla sin till en genres regler, blir alltid slutligen tråkig. Gaslight Anthem har inga kort kvar att spela och när de drar en cover på Tom Pettys "You got lucky" så är metamorfosen till coverband fullbordad. Snygga gitarrslingor och hes längtan till något vagt amerikansk förut kan inte dölja att de har slut på idéer.

Bandet är på god väg att bli något typ av Foo Fighters för en rockintresserad allmänhet. Men deras tid som ett genuint intressant punkband är förbi.

Om Aesop Rocks halvnya skiva Skelethon:

Jag älskar musik men jag gillar inte att tipsa andra människor om musik. Jag får inga kickar av att stå vid stereon på en fest och försöka tvinga den musik jag gillar att lyssna på ned i halsen på andra. Jag trivs bäst om jag slipper vara ciceron.

Aesop Rock är den artist jag lyssnat överlägset mest på denna sommar. Nya albumet Skelethon är  höjdpunkten i en redan stark katalog. Men jag skulle aldrig tipsa folk om honom.

Bland en rap-intresserad svensk allmänhet verkar Aesop vara helt ointressant. Intresset för de flesta artisterna som likt Aesop ligger på Rhymesayers är ganska svalt i Sverige. Han ses som en representant för den där absurda genren alternative rap som dog ut för att den nog egentligen aldrig existerade. Han har dessutom noll swag, ser mer och mer ut som en haschtomte för var dag som går och tycks ha gjort ett aktivt val att sluta spela in låtar som kan spelas på radio.

Bland svenska kritiker är det bara min syster som över huvud taget recenserat Aesops skiva. Detta i Norra Västerbotten 11 juli. Hon ger för lågt betyg men annars är det en stor kulturgärning.

Skelethon är ett svårt album att lyssna på. Aesop har valt att inte använda beats från gamla polaren Blockhead. Istället producerar Aesop allting själv; det är mörkare och skitigare än någonsin tidigare. Kimya Dawson, en annan gammal kompis, är den enda gästen på albumet. Hon lägger en spöklik refräng i en av låtarna. Annars är det bara Aesop från första takten.

Han är en kompetent rappare, men monoton och med en påtaglig benägenhet att dränka lyssnaren i både stavelser och metaforer.

Undrar ni varför Aesop Rock är svårsåld?

Men när man kommer över tröskeln, när lungorna vant sig vid den tunna luften och när ögonen ställt om till det skumma ljuset då finns det ett otroligt rikt album att tillgå. Humoristiskt och självutlämnande behandlar Aesop sin närmsta väns död och sitt eget kapsejsade äktenskap. Aesop har alltid kunnat vända ut och in på ord och fraser men helheten har oftast lämnat en oberörd.

Skelethon är det istället helheten som berör. Mindre hjärna och mer hjärta. Eller som Aesop själv säger det:

"I believe you can learn a lot from a mummy: Take the brain out, leave the heart in."

Han är en unik artist som spelar in sitt livs musik. Men det skulle aldrig falla mig in att tipsa om honom.


6 kommentarer:

Lotta Olovsson sa...

Snubben på Rhymesayers var för övrigt sjukt trevlig och tillmötesgående. Alltså på ett bra sätt. Om man vill lägga något mer till Aesops pluskonto alltså.

Sven sa...

Jag är ju den som prackar på folk musik däremot! Gaslight Anthem har ju inspirerat The Menzingers (antar jag) och gör det ju bättre http://youtu.be/P1aWag0Nl9E .

Och Lotta, du ska skämmes lite när du skrev i Norran om beefen mellan NAS och Jay-Z. Den tog väl slut för flera år sen? Jag tänker eftersom de gjorde en låt tillsammans på NAS fantastiska album Hip hop is dead.

Robin sa...

Spelade en hel del Titus Andronicus i Sicilien. Folk gillar det bandet.

Ska definitivt lyssna på Menzingers. Du brukar ha sjukt bra koll på amerikanska punkband.

Ankara sa...

Gaslights nya var helt okej, hade ett par guldkorn. Inte lika bra som The '59 Sound (deras bästa) eller American Slang.

Ska erkänna att jag är otroligt svag för Gaslights musik och lyrik samt Brian Fallons röst.

Hoppas dock att Fallon fokuserar på The Horrible Crowes ett tag innan han och resterande i Gaslight beger sig in i studion igen. De behöver lite tid för att kunna skriva och spela in en intressant och bra skiva igen, så det får gärna gå ett par år innan nästa skiva påbörjas.

Och att jämföra/dra paralleller med Foo Fighters känns lite fel då Foo Fighters känns som mainstreamrockens nummer 1. Gaslight är inte i närheten av lika mainstream eller lika populära som Foo Fighters (som för övrigt känns riktigt överskattade).

Robin sa...

Liknelsen med Foo Fighters är i högsta grad relevant.

Foo Fighters var ett band som släppte två starka album i början av karriären för att sedan bli den stora tråkiga mainstreamrockens fanbärare.

Det är precis samma väg som Gaslight vandrar. Efter 59' Sound har de spelat in platt och tråkig musik samtidigt som deras popularitet stadigt ökat. Rockgubbarna på jobbet älskar Gaslight Anthem. En dödskyss om något.

Det finns så mycket att gilla. Fallon och Rosamilia är grymma. Men bara för att man har en bra pipa och kan lägga snygga slingor är inte det en ursäkt för att spela in halvdana skivor.

Ankara sa...

För mig är Foo fighters lika bra och intressanta som Nirvana var när de var i farten. Två tråkiga band som aldrig var intressanta. Är antagligen därför jag inte kunde se jämförelsen. Men jag kan förstå vad du menar.

Foo Fighters - Ett tråkigt band som förblev tråkigt. Och är 2000-talets största mainstreamband.

Observera dock att detta är min otroligt enögda åsikt. Gaslight för mig är vad Twilight är för tjejer.

För övrigt, hur mäter man popularitet hos band/artister idag? Den gamla metoden med skivförsäljning känns ju inte speciellt relevant idag.