#114 God save our Ledley King


Jag försöker att inte skriva så mycket om fotboll. När jag väl gör det handlar det om personer som främst är intressanta utanför planen - Joey Barton till exempel. Men när trettioettåriga Ledley King idag, förvisso väntat, tillkännagav sin pension från professionell fotboll tycker jag att det är värt att lite kort uppmärksamma.

Ledley King är den moderna Tottenham-historiens främsta spelare, en exceptionellt begåvad mittback med ett otroligt spelsinne. Skolad som pojkspelare i legendariska Senrab FC för att sedan vara Tottenham Hotspur troget hela sin karriär. Det blev 323 ligamatcher och 21 landskamper över 14 säsonger som seniorspelare. Ett snitt på knappt 25 matcher per säsong, detta på grund av den kroniska knäskada som King fick dras med under andra halvan av sin karriär. Han har inget brosk i vänster knä, ben ligger och skaver mot ben. Efter varje match han spelade svällde knät upp som en ballong. King kunde inte träna med sina lagkamrater under veckorna, istället rehabtränade han genom att simma längder i klubbens bassäng. En liknande åkomma som den som tvingade Johan Mjällby till pension. En skada som egentligen innebär att man inte kan spela fotboll. Trots detta haltade han så ofta han kunde ut på planen med lagkaptensbindeln kring armen. Och när han spelade vann Tottenham Hotspur allt som oftast, i alla fall dryga 40 % oftare än när han inte spelade.

Utanför planen var han en ganska sluten person. Förvisso involverad i några onödiga och medialt uppmärksammade fylleslag men annars tyst och återhållsam. I intervjuer framstår han som sympatisk och lite blyg. Inga knasiga utspel, inga hot, ingen kaxighet. En Henrik Larsson. Anti-Barton. Anti-Zlatan.

Men på planen var han någonting helt annat - självklar. Nio gula kort, noll röda kort och tolv mål på 323 matcher. Statistiken är nästan ofattbar. En säsong hade drygt halva spelschemat avklarats innan King drog på sig sin första frispark. Han tänjde inte på reglerna eftersom han inte behövde göra det. Han visste vart bollen skulle. Han visste vart anfallarna skulle springa - oftast innan de själva visste det. Thierry Henry utnämnde i en uppmärksammad intervju King till ligans bäste back av just den anledningen "Han är den enda backen som inte drar i tröjan, men ändå tar han bollen". I sin ungdom var King en atletisk best. Lång men också otroligt snabb och spänstig. Som en följd av detta fick han ofta spela på mittfältet. Men när benen inte längre kunde springa fick han anpassa sin spelstil. Han joggade omkring på planen med en sprintstil som en dåligt konstruerad robot. Klumpigt, mekaniskt och onaturligt. Men han stod alltid på rätt ställa och stal bollen. Utan att kunna springa var han fortfarande en mittback i världsklass. Och han gjorde alla andra på planen bättre eftersom de visste att han alltid fanns där. När King spelade fanns ett lugn som annars saknades.

I fyra års tid har jag sett Ledley King halta omkring på planen med rynkor i pannan och handen på vänster knä. Han har haft fruktansvärt ont. Det är flera år sedan kroppen sa ifrån, först nu väljer King att lyssna.

Tack för allting Ledley.

5 kommentarer:

Tomas sa...

Det här klippet säger det mesta tycker jag:

http://www.youtube.com/watch?v=SjxmyjLp9tg

Robin Leonard! sa...

Hemsk intervju med honom idag. Hans knä blev manglat av Rory fucking Delap när King var nitton bast. Sen den matchen har han ALRIG spelat fotboll utan att det smärtar i knät.

Robben-tacklingen är episk. Annat klassiskt King-ögonblick är när han får hoppa in som defensiv mittfältare i VM 98 och inte ger Zidane en chans i rymden.

Tomas sa...

Rory Delap är för fotbollskonsten vad Hulk Hogan är för matlagningskonsten - inte så bra.

Sven sa...

Fantastisk prosa! Bank/Niva-klass! Kalla kårar! Rysningar!

Robin Leonard! sa...

Tack Sven. Det är lätt att skryta upp gedigna personer.