#107 Freaks, stalkers and creeps Del II

Om otäcka manliga popprotagonister
Del två: Hospital

We want to present one of the older songs in the band's repertoire now. It's dedicated to every girl in the audience whose father owned a Electra 225 once. Somebody asked me recently if I understood the jewish princess concept and as evidence I told him of how I wrote this song Hospital. This is written all about that.


Jag är 20 år gammal och Musikbyrån har visat ett inslag om Modern Lovers "Roadrunner" - "den första punklåten" och jag är kär. Kär i den skräniga gitarren, kär i kören som svarar "with the radio on!" och kär i hur släpigt Jonathan Richman sjunger. Efter programmet är över beställer jag skivan, för så gjorde man på den tiden, och det blir direkt en av de skivor som jag jobbar in i mitt eget identitetsbyggande.  Det finns så mycket jag gillar hos Modern Lovers: att de ska spela rock på "the government center" för att få "the secretaries feel better when they're putting all the stamps on all the letters" eller att Jonathan Richman mitt i den epok som etablerar den mossiga rockmyten sjunger att "some day we'll be dignified and old, together".

Men framförallt gillar jag låten "Hospital". Det är en låt som bryter mot skivans svepande och medryckande känsla. Den här låten är mörk, avundsjuk och paranoid. "When you get out of the hospital, let - me - back - into your life" sjunger Richman i låtens klassiska öppningsfras. Oklart om kvinnan som den manliga protagonisten tilltalar har hamnar på sjukhus på grund av honom eller inte.

Även om hon hamnat på sjukhuset av andra skäl så finns det så mycket obehagligt hos vår berättare: "Oh I can't stand what you do, some times I can't stand you, and it makes me think about me, that I'm involved with you. But I'm in love, with the power that shines through, in your eyes". Han blir den typen av människa som bestämmer vad en annan människa bör göra och inte göra, vem denne bör och inte bör umgås med". Men rättfärdigar sitt eget intresse för och sin egen affektion av henne med en kraft i hennes ögon. Något äkta som bara han kan se.

Men det blir värre. Han ägnar sig sedan åt en intressant typ av pseudo-stalking när han beger sig till the suburb där hon växte upp. Där vandrar han omkring med tårar i ögonen och söker redan på "the places that must have been magic to your little girl eyes".

I samma veva erkänner han också att "I still get jealous, of your old boyfriends in the suburbs sometimes".

Jag älskade låten "Hospital" men jag sympatiserade aldrig starkt med berättaren i den. På det sättet skiljer sig denna låt från tidigare nämnda "Going to Georgia". Det var hela tiden så uppenbart att berättaren var psykiskt labil. Han är Holden i "Räddaren i nöden" - men där Holdens perfekta kvinna var den oskyldiga lillaystern har denna berättares perfekta kvinna redan visat sig vara lika korrupt som resten av världen. Jonathan Richman, en av rockens klassiska niceguys skapar en av rockens läskigaste berättare.

Han avslutar "So when you get out, of the hospital. Let me back into your life. I can't stand what you do. But I'm in love with your eyes".

Personligen hoppas jag att hon sökte besöksförbud när hon lämnade sjukhuset.


___________________________

Jag vet att målgruppen för essäer om låtar jag älskat men nu finner läskiga är smal, men det är vad det är. Jag funderar dock, sitter någon på bra exempel med otäcka kvinnliga popprotagonister? Annika Norlin har laborerat med formen flera gånger, men oftast med en ganska ironisk touch (high school stalker).

1 kommentar:

Tomas sa...

Om inte annat borde varningsklockorna ringa vid en rad som "I'm in love with your eyes".