Om otäcka manliga popprotagonister
Först: Going to Georgia
The thing is about this song. When you are a young writer, you always get this idea that to really show a woman the depth and purity of your love you have to do something drastic and stupid. And young writers think it would be really intense to have a guy always harm himself real bad. Well I was a young writer once and here's a song about a guy who travels somewhere with a gun.
Jag har sett Mountain Goats live en gång i mitt liv. Då var jag 23 år gammal. Vi är på Äpplet i Umeå och halvvägs genom spelningen kastar John Darnielle setlisten och säger "we don't come to Umea very often so you guys just shout out the songs you want to hear".
Jag är på en nykter torsdagsspelning med en ny kompis. Han vet att jag gillar bandet vi ska se men inte hyr mycket jag gillar dem. Jag har varit lugn i obekant sällskap men nu kan jag inte spela obrydd längre, jag måste skrika. Jag skriker efter tre låtar "ALPHA RATS NEST!", "AGAINST POLLUTION!" och "GOING TO GEORGIA!". Framförallt skriker jag efter Going to Georgia - om och om igen.
Darnielle hör mig inte, eller låtsas kanske inte höra mig. Han spelar andra låtar, fantastiska låtar och när spelningen når sitt crescendo under This Year räknar han in takten efter ett break genom att hårt örfila sig tre gånger i ansiktet. Spelningen avslutas med No Children och en bisarr känsla infinner sig när en liten men entusiastisk publik med en snittålder på 18 bast högt allsångar "I AM DROWNING, THERE IS NO SIGN OF LAND, YOU ARE COMING DOWN WITH ME, HAND IN UNLOVABLE HAND, AND I HOPE YOU DIE, I HOPE WE BOTH DIE".
Jag är lycklig på lokalbussen hem. Men samtidigt känner jag mig lite besviken att det inte blev någon Going to Georgia. Jag känner mig nog till och med lite bättre än de andra på spelningen eftersom jag skrek efter en gammal låt. Detta i naiv okunskap om att Going to Georgia är Mountain Goats Freebird och att jag har sållat mig till gruppen som tvunget vill höra en låt som John Darnielle inte gillar att spela.
Going to Georgia är en snygg låt. Musikaliskt tämligen alldaglig med ett fåtal ackord som hårt och desperat hamras under två minuter. Den börjar med en berättare som säger "The most remarkable thing about coming home to you is the feeling of being in motion again, it's the most extraordinary thing in the world". Sen målas bilden upp av en desperat man som åker mot Georgia med en "1967 Colt 45 with a busted safety catch". Före vers två berättas det att "the most remarkable thing about you standing in the doorway is that it's you, and that you're standing in the doorway". Hon är en ängel som ler när hon tar pistolen från berättarens händer. Han i sin tur är lycklig, avväpnad men tillsammans med henne.
Bortsett från att låten har Darnielles sedvanliga briljans funderar jag verkligen varför den fick sådan resonans hos mig. Det är ju en helt sjuk manlig protagonist som träder fram. Och jag sympatiserade med honom. Med en man som åker till en annan stat med ett laddat vapen för att bevisa sin kärlek för en kvinna.
Vilken sjuk kille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar