High school-cirkeln #1 Secret Admirer

Jag skrev några korta ord om Christian Slater och Heathers på bloggen för några dagar sedan. Sedan kom allt tillbaka. Det var som att trycka på en knapp. Minnen fungerar så, allt på en gång. När jag gick ut gymnasiet var det rakt in i arbetslöshetens famn som stigen ledde. Det var inte fråga om någon djup depression men det är den period i mitt liv som jag mått allra sämst under. Mitt behov av eskapism har varken förr eller senare varit så starkt som under denna tid av livet. World of Warcraft var splitternytt och det hjälpte till att bedöva känslorna en aning, men den bästa tillflyktsorten var amerikanska high school-filmer.

Under de tolv månader från att jag gick ut gymnasiet tills det att jag började plugga på universitetet såg jag all high school-film som gick att få tag på. Allra helst film från 80-talet. Det finns nog enstaka titlar som jag missat, valt bort eller inte kunde få tag på. Men jag har bra koll, så mycket vågar jag påstå.

Denna värld tänkte jag under en tid återbesöka genom att se om utvalda filmer och recensera dem. I mångt och mycket är detta genrefilm vi kommer behandla. Innehåll och form är hårt styrt av den tänka målgruppen. Av den anledningen är det svårt att säga hur bra eller dåliga dessa filmer är i jämförelse med filmer utanför genren. Ett A+ betyder alltså inte att jag tycker filmen är lika bra som Gudfadern (eller vad det nu kan röra sig om). Man får ta det för vad det är, lite som Bruce Springsteens musik. Sen kallar jag det för cirkel vilket är helt missvisande då det i nuläget bara är jag som deltar. Det kan dock bli något gästspel från annat håll. VI FÅR SE!

Nog snackat, vi sätter igång med en bortglömd liten film från mitten av åttiotalet.

---

Secret Admirer / Kedjebrevet 1985

Genre och intrig: Secret Admirer är en förväxlingskomedi av Shakesperianska proportioner. En ung man, "Michael" spelad av C. Thomas Howell, hittar ett passionerat kärleksbrev utan avsändare i sitt skåp på skolan. Brevet hamnar sedan på villovägar och dyker upp både här och var; det får bland annat Michaels mamma att tro att hennes make har en affär och det får denne make att tro att en attraktiv kvällskurslärare är förälskad i honom.

Michael i sin tur är kär i skolans snyggaste tjej, "Deborah" spelad av Kelly Preston. Inspirerad av brevet skriver han ett eget kärleksbrev och ber en gemensam vän att leverera det. Det visar sig att denna gemensamma vän, "Toni" spelad av Lori Loughlin, är författaren till det ursprungliga brevet. Här faller Secret Admirer in i en annan klassisk high school-klyscha. I sann Some kind of Wonderful-anda har vi ett fall av tonårig kille som är kär i skolans populäraste tjej trots att hans tjejkompis som är både roligare, smartare och snyggare redan, av någon oförklarlig anledning, är kär i honom.

Efter att Toni som den enabler och självsabotör hon är förfinat Michaels ursprungliga och lite naiva brev blir Deborah våldsamt kär i honom. Och så är karusellen i full gång...

Ensemble: Fantastisk! Det är inte åttiotalets förstakedja men väl en solid och pålitlig andrakedja. Ett gäng man kan skicka in och vara säker på att de gör ett solid jobb. Howell, känd från Red Dawn, är en underhållande protagonist i samma mall som John Cusacks Lloyd Dobbler från Say Anything. Han pratar, rör sig och beter sig lite, tokigt antar jag är ordet. Men det fungerar. Mer än så, det är charmant. Lori Loughlin är lätt att tycka om i sin enda vettiga roll innan hon gick in i Husel fullt-huset. Dessutom spelar Fred Ward en misstänksam polispappa. Har ni hört på maken!?

Jag vill också nämna Michaels polare; det fantastiska grabbgänget. Hela spektrat av manliga åttiotalsnördar finns representerade. Den mulliga killen i kamouflagebyxor och basker, den djupa killen med hatt, kavaj och en kakadua på axeln samt Courtney Gains. Den smala och rödhårige Children of the Corn-skådespelaren som är med i alla åttiotalsfilmer. De jobbar alla tillsammans på något sunkigt hamburgerställe. Fantastisch.

Vad fungerar? Det är en underhållande film, det finns liksom inget sätt att komma runt det. Howell springer och hoppar omkring på något typ av proto-parkour-manér. Vart han än ska så springer han; det är konstigt och tilltalande. Över huvud taget är det mycket som är tilltalande, dialogen är stundtals korkat rolig (Can you stay out of my stuff? I can't believe it, you can't even trust your own parents anymore. I'm gonna get a guard dog and a bazooka!) och trots att alla karaktärer är statiska schabloner sympatiserar man med dem.

Sen är filmen oväntat snygg. För att vara en film med så låga ambitioner kommer det här och var scener där man imponeras av både miljöer och bildkomposition.

Vad funkar inte? Som sagt, alla karaktärer är schabloner. Loughlins intelligens fastställs genom att hon läser Victor Hugo, Presleys populära tjej pratar endast om shopping och grabbgänget dricker öl och rapar.

Sidohistorien om förväxlingarna mellan de olika föräldrarna är inte speciellt engagerande.

Jan Hammers musik är inte heller den något ljuspunkt. Särskilt besviken har man rätt att känna sig när man vet vad Hammer skulle komma att bidra med till åttiotalet genom Miami Vice. Hammers score är ganska slätstruket (syntslingorna är trevliga men den där distade åttiotalsgitarren klarar man sig utan) och valet av låtar som ackompanjerar är ännu värre.

Bechdeltestet: Filmen klarar inte testet. Det finns förvisso två namngivna kvinnliga karaktärer som ofta pratar med varandra. Men bara om männen i filmen.

Slutligen: Secret Admirer skulle jag vilja kalla den perfekta kalibreringsfilmen för hur bedömningen ska fungera under detta projekt. Den är bättre än genomsnittet tack vare karaktärer som är lätta att tycka om och intressanta miljöer men den är inte i närheten av genrens riktiga höjdare.

Det blir ett solid:

C+


På återseende!

"Toni could be so much more attractive if she just paid a litte more attention to what she wore" Mm, herregud så gräsligt ful en tjugoettårig Lori Loughlin är.

Howell hoppar

Howell dyker

Vem tar inte med sig en kakadua på fest?

The most beautiful girl in school.