Ojoj, episod nummer två och jag vandrar redan från den utstakade stigen. Det är åttiotalet jag gillar och det är åttiotalet som kommer stå i centrum för det hela men det finns naturligtvis plats för andra intressanta filmer i high school-miljö. Secret Admirer är en lättsmält och charmig historia, nästa film i cirkeln blir någonting helt annorlunda. Ond bråd död och så vidare, vi kör Brian De Palmas Carrie.
Genre och intrig: Hade detta varit en bok (och nu bortser vi från att Carrie faktiskt är en bok) hade det varit lockande att slänga fram "modern klassiker"-stämpeln. Filmen lyfts ofta fram som kanon i skräckgenren, men jag vill mena att det inte är någon skräckfilm. Mer om detta efter ett kort referat av handlingen för oinvigda.
Carrie är berättelsen om en tonårig tjej, spelad av Sissy Spacek, som blir brutalt mobbad dels på skolan av de jämnåriga tjejerna som inte förstår sig på henne och dels av hennes fanatiskt religiösa mor. Carrie är dock inte hjälplös då hon har telekinesiska krafter och efter hon utsatts för ett grymt spratt under skolbalen använder hon sina förmågor för att utkräva en blodig hämnd.
Skräckstämpeln är lätt att ta till eftersom filmens tema är otäckt och eftersom det finns övernaturliga inslag. Men kärnan i en bra skräckfilm är att vi sympatiserar med de karaktärer som utsätts för skräcken. Vi vill inte att Freddy Krueger ska döda Nancy och vi vill inte att hajen ska döda Brody. Men när Carrie slutligen får nog känner vi inte sympati med de som utsätts för hennes vrede. De har inte gjort någonting för att förtjäna vårt medlidande. Carrie ligger enligt mig närmare en film som Falling Down, det handlar om fragila människor som puttas över gränsen.
Bechdeltestet: Ska vi diskutera Carrie måste kön stå i centrum. 95% av allt om sägs i filmen klarar Bechdeltestet. Den är också intressant genom att den inte skulle klara ett omvänt test (två namngivna manliga karaktärer som för ett samtal om något annat än kvinnorna i filmen). Det finns några manliga karaktärer i filmen, men ingen av dem är centrala för berättelsen.
Trots detta har många feministiska filmvetare gått hårt åt filmen. Kärnan i deras resonemang är De Palmas demonisering av kvinnan. I den mycket obehagliga öppningsscenen står Carrie och duschar efter en gympalektion. Där i duschen får hon sin första menstruation och då ingen förklarat för henne att detta kommer ske får Carrie panik. Hon vädjar till de andra tjejerna i tron om att det är någonting allvarligt fel med henne men får bara råa skratt tillbaka. De trycker upp henne mot väggen och kastar pappershanddukar över den blöta, blodiga och skräckslagna unga kvinnan. Det är en olustig scen som dröjer kvar. Länge.
Rektorn skickar hem Carrie resten av dagen (i ett klassiskt exempel på skolan flyttar på den utsatta istället för utsättarna) och hemma möts hon av en mamma som låser in henne i en garderob. Mamman anser att Carries mens är ett tecken på hennes synder. Blodet som bevis på synd; syndafall och arvssynd.
 |
| "And the lord visited Eve, and the curse was the curse of blood!" |
De kvinnliga karaktärerna är inte speciellt trevliga. Vi har bland andra en fanatisk moder, en klasskamrat som utan hämningar försöker förstöra livet för Carrie (denna tjej använder sex som maktmedel precis på det sätt som antifeminister påstår att kvinnor gör) och en kvinnlig lärare som av pliktkänsla försöker skydda Carrie men som redan från början erkänner att hon förstår varför tjejerna gör som de gör och att hennes första instinkt också är att trycka ned den utsatta.
Den tydligast framträdande manliga karaktären, Tommy, är förvisso korkad men han är den enda personen i hela denna värld som har ett gott hjärta. Med sitt blonda, lockiga hår ser han till och med ut som ängeln Gabriel. Tommys roll är att han övertalas att ta med Carrie till skolbalen, väl där så ser han Carries kvalitéer. Men likt de andra på balen kommer Tommy offras, skillnaden är att Tommy är ett oskyldigt lamm.
Carrie är alltså en film om kvinnor. Genom en symbolisk läsning av den blir det också en film som hatar kvinnor.
En annan obehaglig sida är att filmen på många sätt är mer relevant nu än vad den var på sjuttiotalet. Det Carrie slutligen gör är precis samma sak som Seung-Hoi Cheu (Virginia Tech), Eric Harris, Dylan Klebold (bägge Columbine) samt ett antal andra amerikanska ungdomar gjort under 90- och 00-talet. Att kräva liven från sina plågoandar. En viktig om än obehaglig påminnelse om vad "dom jävlarna ska skjutas"-retorik egentligen förespråkar.
Annars då? En film blir inte så omtalad och långlivad som Carrie utan några förtjänster. Och den främsta förtjänsten är de sju minuter som går från det att Carrie får en hink med grisblod tömd över sig på balen tills det att hon sitter i badkaret hemma och tvättar bort detta grisblod. Om De Palma symboliskt sett är en ganska obehaglig regissör är han stilistiskt desto säkrare.
Under dessa sju minuter går Carrie bärsärkagång (eller furiegång om man ska knyta an till dödliga kvinnor i mytologi) och dödar allt i sin väg. Detta sker i split-screens med grälla färger som ömsom visar vad som sker i verkligheten och ömsom vad som sker i Carries huvud. Allt är fasansfullt snyggt. Spaceks kroppsspråk med spända armar och vidöppna ögon är fenomenalt. Hon blev välförtjänt Oscarsnominerad för sin insats. Filmen är nästan fyrtio år gammal men man tappar fortfarande hakan över hur snortight (för att låna det ordet som både VK och VF klädde återförenade Refused i) denna sekvens är. Och dess popkulturella inflytande är omätbart, som exempel kan nämnas att Lana Del Rey (tredje bilden nedan) poserar som Carrie på förra månadens omslag av Q-Magazine.
Annars är tvära kast filmens berättarmodell. Det går filmen igenom från lugn till storm eller från humor till allvar. Sekunderna före balen blir en blodbal (hehe) utses en överlycklig Carrie till prom queen. I öppningsscenen visas på ett ganska obehaglig och voyeristiskt sätt nakna kvinnor som till romantisk musik leker oskuldsfullt - minuten efter sker överfallet på Carrie.
Sedan är filmens början och slut är så starka att mittenpartiet känns onödigt utdraget och händelsefattigt. Även om det kanske behövs för att bygga upp till slutet hoppar man gärna över utvalda delar när man ser om filmen.
Slutligen: Jag tycker att läsningen av Carrie som en film som hatar kvinnor är en intressant och på många sätt giltig läsning. Men det gör det också till en viktig, eller intressant, film att diskutera. Ur ett high school-filmsperspektiv är det en bra film och en av få som verkligen lyfter fram hopplösheten som en skolgång kan innebära. Många av scenerna är djupt olustiga eftersom de känns så verkliga, trots att det är en berättelse vars hela premiss egentligen är omöjlig. Jag ger ett högt betyg och längtar efter något lättare och mer ytligt till nästa gång.
B
På återseende!
___________
Jag råkade på en hel del material om Carrie då jag skrev B-uppsats om Romeros zombiefilmer. Men för att fräscha upp minnet har jag använt Dmetri Kakmis "Myth and Magic in De Palma's Carrie" från Senses of cinema.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar