#62 Taxi for Ben Gibbard

Death Cab for Cutie var på många sätt början. Jag har alltid lyssnat på musik våldsamt. Jag har hängett mig åt musik utan en tanke på mitt eget välbefinnande - högstadieflörtat med Metal för att sedan gå vilse i den amerikanska punkpannkakan.

Jag spelade min Avantasia-skiva tills den var så nött att de sju första spåren hoppade och jag klädde varje liten centimeter av mitt rum med Bad Religion-affischer. Men det var inte på riktigt. Inte egentligen.

Death Cab var på rikigt. Death Cab var ett val. Av de band man kunde lyssna på och av de låtskrivare vars texter man kunde sitta och närläsa sena nätter valde jag Death Cab for Cutie och Ben Gibbard. Lyssnar jag på fem sekunder av något av spåren på debutskivan You Can Play These Songs With Chords befinner jag mig omedelbart i en röd Toyota Carina II tillsammans med min syster, jag känner lukten av bilen, jag hör regnet och jag ser hur de blåa siffrorna på Pioneer-stereon byter form när sekunderna tickar förbi. Death Cab blev mitt Smiths och Gibbard blev min Morrissey. Det var dessutom mycket lättare att identifiera sig med den glasögonprydde, ordvitsande och nördige Gibbard än någon brittisk gubbe - död (Ian Curtis) eller levande (Morrissey och Robert Smith).

Sedan gick Ben Gibbard och blev indievärldens viktigaste person för ett kort ögonblick. I början av 2003 släppte Postal Service sitt album Give up och vi som aldrig fattat synth, vi som missat electroclash-tåget fick lära oss att uppskatta elektronisk musik. Tack Ben och Jimmy. Skivan blev en enorm succé hos såväl kritiker som publik.

Mot slutet av samma år släppte Gibbard och resterande Death Cab-medlemmar Transatlanticism. Det ultimata Death Cab-albumet, en skiva som förenade den manglande känslan från de tidigaste skivorna med de poppigare melodier och den snyggare ljudbild som presenterats på 2001:s Photo Album.

Jag älskar Transatlanticism. Det är det bästa som denna gren av amerikansk indiepop någonsin producerade. Alla, precis alla, amerikanska tv-serier använde dess låtar och i populära the OC blev Death Cab husgudar som ständigt refererades till. Gibbards svaga men sympatiska sätt att sjunga blev ett populärt stilgrepp (på samma sätt som Flaming Lips Wayne Coynes kontrollerade falsksång tidigare blivit). Owl City, eller Adam Young, som för två år sedan hade stora framgångar med "Fireflies" nöjde sig inte med att inspireras av Gibbard. I Youngs fall handlade det snarare om ren och skär imitation.

Transatlanticism var 2003. Snabbspola åtta år så har vi följande läge: efter två album som varken intresserat publiken eller kritikerna står Gibbard och grabbarna vid ett vägskäl. Är man ett dussinband i en genre på tillbakagång eller är man någonting större? Är man det där bandet som omdefinierade allting för mig?

Svaret finns någonstans i nya Codes and Keys. Singeln "You are a Tourist" handlar just om vägskäl och den är bra utan att vara någonting speciellt. Den låter dessutom misstänkt likt Modest Mouse - ett annat band med en snarlik albatross kring halsen.

Efter första genomlyssningen känns det tyvärr som ännu en dussinskiva. Men jag ska lyssna igenom den ordentligt och flera gånger. Gibbard har förtjänat det.

Death Cab for Cutie - Doors Unlocked and Open by b761686

3 kommentarer:

lotta sa...

Ibland tycker jag att du borde ha liten weekly column på Pitchfork, det skulle vara fint. Hursom, såg du min tweet om death cab och regniga bilvägar? Om inte så tänker vi freakishly likadant.

Och vad jag ville säga var: vad fint skrivet! Verkligen!

Robin Leonard! sa...

Tack :)

Det sjuka är att jag hade inte sett ditt Twitter-inlägg.

Men det är inte så konstigt egentligen. Regn = Death Cab helt enkelt.

lotta sa...

true dat