#52 Anna jag älskar dig

När livet inte bjuder på några verkliga vårförälskelser får kulturen axla ansvaret istället.

Anna Järvinens tredje album, Anna själv tredje, släpptes igår och det är precis så bra som jag gått och hoppats på. Journalistdrevet är i full gång och recensenterna tävlar om vem som kan hylla henne högst och våldsammast. Inte för intet heller, det är ett osedvanligt bra album som kommer att tonsätta den annalkande svenska sommaren och etablera Anna Järvinen som en de stora artisterna i den samtida svenska popmusiken.

Min gamla förälskelse har under dagen vaknat till liv och intensivt pulsat genom hörlurarna. Det är nu några år sedan lektor Lokko skrev en krönika om Anna Järvinen och jag plikttroget, kanske till och med lite motvilligt då prefixet hippie- placerades framför hennes musik och ordet "ljudkonst" användes för att beskriva skivbolaget Häpna, laddade hem PS. Tjörn. Det var då den enda låten jag kunde hitta av henne på Internet.

Jag hade aldrig hört hennes tidigare band Granada så jag var inte beredd på det som skulle komma.

Förälskelsen var omedelbar. Samma kväll beställde jag Jag fick feeling och jag irriterade mig irrationellt, sådär som nykära gör, på människor som inte tyckte om det, speciellt Piteå-Tidningens Torbjörn Carlsson som i sin recension hade mage att klaga på hennes uttal. En synd väl värdig döden.

Jag fick feeling var och är en imponerande debutskiva, lika stark i sina enskilda delar som i sin helhet. Med melodier som flyttfåglar, omöjliga att fånga men också omöjliga att inte fascineras av, och med texter där varje ord bär mening. Uppföljaren Man var bland molnen var en bra skiva men den hade aldrig lika stark affekt på mig. Den var kompetent och vårt förhållande blev som en följd mer sansat. Som den relationen man har till ett fik med gott kaffe eller en livsmedelsbutik med trevlig personal.

Anna själv tredje är dock lika bra som debuten, kanske till och med bättre. Det är Håkan Hellström som släpper Ett kolikbarns bekännelser, White Stripes som släpper White Blood Cells eller Kanye West som släpper Graduation. En tredje skiva så stark och omedelbar att man släpper fotfästet och låter forsen bära en iväg, det spelar ingen roll vart man slutligen spolas i land. Det karriärsdefinierande tredjealbumet är dessutom en garanti för att slippa Oasis/Weezer-sjukan och tvingas spendera resten av karriären med att förhålla sig till de två första albumen.

Jag har tänkt på att artisten Anna Järvinen nästan aldrig bryter fjärde väggen. På tre omslag där hon själv ständigt utgjort motivet har hon aldrig tittat in i kameran. På samma sätt tycks blicken vandra mellan himmel och horisont när hon spelar inför publik eller tv-kameror. Någonting av det finns att hitta i musiken, känslor lika verkliga men samtidigt flyktiga som solsken som värmer din rygg eller rök från en eldstad som kittlar din näsa. En känsla bortom ord, påtagligt fysisk men omöjlig att greppa.



Musiken, tillgänglig utan att vara uppenbar och trolsk utan att vara mossig, framförs majestätiskt av Sveriges bästa kompband. När Gustav Ejstes spelar musik som Dungen tycker jag ibland han begravs under tyngden av egna ambitioner. Men när han och resterande bandmedlemmar kompar Anna Järvinen häpnar jag över vilka exceptionella musiker de är.

Och Järvinens röst, skör men samtidigt stark och bestämd, har aldrig låtit bättre. Inte heller har hennes textförfattande någonsin varit mer fokuserat. Detta så till den grad att jag överväger att köpa albumet bara för att få ett texthäfte.

Anna jag älskar dig, och denna sommar kommer jag tvingas dela dig med resten av Sverige. Men det spelar ingen roll. Den vackraste litteraturen, de vackraste städerna och den vackraste popmusiken finns till för var och en att älska, att enas kring. Det är musik för att bekämpa det sista kvarvarande vintermörkret, musik för att välkomna vårljuset men också musik för att omfamna de stundande sommarnätternas intensiva mörker.

Jag är hänförd.