Laaksos 'Norrköping' är en fantastisk låt. Jag lyssnar på den ibland och allt eftersom jag blir äldre känner jag igen mig mer och mer. Jag har faktiskt bara kontakt med människor från Arvidsjaur som inte längre bor kvar i Arvidsjaur. De som blev kvar har fallit bort längst vägen. Uppväxten, människorna och episoderna, känns mer som historier från en Laaksolåt än verkliga minnen. Minnesbilderna är svagt sepiafärgade föreställandes kamrater vars konturer luckras upp i ett starkt motljus. Det är dessutom alltid sensommar.
Jag gillar låten för den är precis så nostalgisk som jag själv kan känna mig inför min hemstad. Men slutet är förvirrande. När de två barndomsvännerna som gått skilda vägar träffas som vuxna låter det "Yes things are different yes things have changed, but I'll always love you it will always be the same and I know that there will be a time when we will be back together in our hometown Norrköping".
Men i vilken värld går det till så egentligen? Man älskar ju varandra för alltid, otvivelaktigt. Men när banden väl är klippta kommer man aldrig att återuppta dem igen. Vilket oftast känns helt naturligt men ibland är det lite sorgligt.
4 kommentarer:
Antagligen blir väl han också nostalgisk i de där sista textraderna. Eller så begravs de alla i norrköping. :P
Jag tänkte att det var önsketänkande. Men Markus Krunegård brukar inte hålla på med önsketänkande. Och om han gör det brukar det begravas i "men nu lurar jag bara mig själv"-känsla
Men begravningen. Där kan du vara något på spåren :D
Heter det längst vägen Robin?
Njae, "längs med vägen" ska det nog vara. Men i min blogg skriver jag som jag vill!
Skicka en kommentar