#45 Bergtagen

Nu åker korten upp på borden. Ibland är jag lite rädd för troll.

Det är egentligen inte mycket jag är rädd för. Jag har ingen björnfrossa, jag har inga problem med varken små eller stora utrymmen och jag tänker inte på gängspö när jag ser en grupp unga män på stan. Men troll, trots jag är så säker en diehard skeptiker kan bli på att det inte finns några troll så finns det någonting inom mig som känner ett stort obehag.

Det hela började när jag hade tagit körkort. Jag och mina kompisar körde runt runt i vårt lilla samhälle och skjutsade ofta hem varandra mitt i natten. På någon av dessa bilresor när jag ensam i bilen rullade hem sent på natten lekte jag med tanken: Hur skulle jag reagera om jag såg ett troll i skogen? Sen fick fantasin eget liv, jag fick en bild i huvudet av ett troll som tittar ut mellan träden och bara en kort sekund när bilens ljuskägla passerar blir synligt. Med grov gråblå hud och trötta men samtidigt intensiva ögon.

Denna situation, som bara är fantasi, fyller mig med ett obehag som inte är fantasi. Men jag är ju inte dum i huvudet. Jag förstår att det handlar om någon typ av projektion av min egen fantasi om vad en fara innebär. Det är fear of the dark och the boogeyman i sin renaste form, man är rädd för mörkret och vad som kan finnas där.

Den enda liknande känslan jag kan hitta hos mig själv är riktigt djupa vatten. Där vill man ju helst inte hålla till. Stora valar, enorma bläckfiskar, sjukt konstiga jävla fiskar och allt annat obehagligt som kan finnas där i djupet. Jag vill inte vara med om det.

Den här gamla folktron är obehaglig i allmänhet. Skogsrå och vättar. Fy.