#44 Global fussball OK

Det här blev långt. Om någon tar sig tid att läsa ber jag tusen gånger om ursäkt.

I Åsa Lindeborgs presentation på Aftonbladets kulturblogg står det att hon "erkänner tillvarons komplexitet, men ändå vågar ta ställning". Jag tycker dels att det är en fantastisk beskrivning av henne som skribent men också en ruggigt bra beskrivning av hur jag egentligen skulle vilja vara.

Det blir svårare och svårare att ta ställning tycker jag, ingen aning varför. Kanske beror det på hur mycket jag sitter och jobbar med historia varje vecka. Historien är fantastisk; engagerande och inbjudande men samtidigt komplex och svårnavigerad. För det handlar dels om att vi likt ett kollage pusslar ihop en helhet av det förflutna med hjälp av de bilder och historier som lämnats kvar åt oss. Och ett kollage blir aldrig mer än en tolkning, det går inte korrekt återskapa något som förflutit, nuet är det enda vi kan uppfatta som det verkligen är. Den minut som förflutit medan jag pusslat med orden till denna mening kommer aldrig kunna återskapas som jag verkligen upplevde den. Det finns inga adjektiv, fotografier, färger eller toner i denna eller någon annan värld som helt kan beskriva hur en belgisk soldat som med sin flodhästpiska torterar en sjuk kongolesisk pojke till döds känner. Eller vilka strukturer som driver honom. Det är en vetenskap, typ, som inte kan pröva sina slutsatser med experiment. Och även med all källkritik, all teori och alla olika förklaringsmodeller kommer vi aldrig närmare sanningen än just nära.

Samtidigt är det underbart att granska det förflutna. Att känna tryggheten som bara avstånd i tiden kan erbjuda. Att närma sig någonting man säkert kan sätta ett bokslut för. Att väga ekonomiska strukturer mot idéstrukturer och att fundera kring enskilda aktörers inverkan. Över historiska skeenden kan man rita kartor och få skalan att stämma något sånär - samtiden är förvirrande i jämförelse.

Peter Englund beskriver det med sin vardagliga elegans: "Ett av problemen med samtiden är att den saknar skala. Vi kan inte vara annat än uppsvalda, uppfyllda, bortsvepta av den, men det innebär också att det blir svårt för oss att skilja det umbärliga från det avgörande. Utan måttstock vill allt se lika stort ut. Först när något är fört till sin fullbordan låter det sig mätas."

Ibland känns det som jag inte förstår min egen samtid. Jag förstår mig inte på extremhögerrörelsen som sveper över hela västvärlden, jag förstår mig inte på glorifieringen av klassamhället som etsat sig fast i etern, jag förstår mig inte på kvällspressen som för varje dag som går premierar minsta gemensamma nämnaren före något typ av djup, jag förstår mig inte på Aftonbladets idiotiska "Wendela" och jag förstår mig inte på en ungdomskultur där det är creddigt att ha Kungarna av Tylösand-Nemo på ens friendslist.

Jag blir förvirrad av att SVT pumpar in miljoner i Dansbandskampen och Melodifestivalen men inte orkar göra nya avsnitt av Musikbyrån eller något annat program som iallafall har pretentioner till att bedriva seriös popkulturanalys.

Och jag vet att det finns sjukt bra tidningar, bloggar, podcasts och twittrar som kontrasterar (eller bekämpar om ni så vill) allt detta. Men de befinner sig så långt ute i periferin.

Jag blir förvirrad. Jag vill ta ställning men jag vet inte vad jag tycker. Därför engagerar jag mig i fotboll istället. Fotboll är fantastiskt, det är bara ett spel men samtidigt är det allt annat än bara ett spel. Och visst finns det äckliga ekonomiska krafter inom fotbollen, äckligt höga löner som producerar själlösa spelare som tjänat mer pengar innan de fyllt 25 än vad de kommer kunna göra av med under resten av sitt liv. Fotbollsagenter är det enda släkte som bidrar mindre till samhället än daytraders. Homofobi, sexism och en otyglad machokultur är stora problem inom fotbollen. Men fotbollen är en begränsad värld, det går att skapa sig en överblick. Det går att hitta skalan. Det är Tottenham Hotspur mot AC Milan. Det är Daniel Levy mot Sylvio Berlusconi, Harry Redknapp mot Masimiliano Allegri, Gareth Bale mot Ignacio Abate, Zlatan Ibrahimovic mot Billy Gallas, Rafa Van der Vaart mot Mathieu Flamini och ett brittiskt underdogkomplex stort som en normalstor himlakropp mot något uråldrigt italienskt i förändring.

Fotboll är en hel värld där miljontals kronor och år av hård fysisk träning i slutändan resulterar i nittio minuter där en boll ska sparkas in i ett mål. Och i slutändan kan skillnaden mellan glädje och sorg vara en enda spark. Det hela engagerar miljontals människor världen över. Vilket låter sjukt, men på något sätt är det begripligt för mig.

Kanhända handlar det om att stoppa huvudet i sanden. Men här nere är det varmt om öronen, och där uppe blåser det fruktansvärt kallt. Tror jag.

Framtidens historiker får avgöra.

1 kommentar:

lotta sa...

vad bra du skriver! förutom ursäkten i början.