För två veckor sen låg jag i Mickes soffa på en sådär lite småpatetisk mysefterfest. Jag hade fått en idé under kvällen om att det inte finns någon låt över fyra minuter som inte innehåller en massa onödigt lullull. Micke spelade en miljard olika Led Zeppelin-låtar i försök att bevisa hur fel jag hade. Där klockan tre på morgonen tyckte jag att alla Zeppelins intron och solon bara stärkte min lilla devis.
Det är naturligtvis skitsnack. Så mycket hade jag förstått redan på cykeln hem då Björns Vänners "Åkrar och himmel" och Håkan Hellströms "Hurricane Gilbert" började leta sig in i mitt medvetande. Morgonen efter var det Televisions "Marquee moon" som strödde ännu lite salt i såren. Vilken dum jävla idé från min sida.
Och då hade jag ännu inte tänkt på LCD Soundsystem.
I en tid då allt som ligger mellan oss och musik är ett litet Spotify-klick är det lätt att man får lite dåligt tålamod. Vi köper inte skivor och lyssnar på dem ett par omgångar så att låtar får en chans att växa lite. Antingen är det awesome cool efter trettio sekunder eller så är låten, och där igenom även artisten, crap. För att vara någon så väl orienterad i musikhistoria som James Murphy, i form av sitt LCD Soundsystem, är så tycks han vara misstänksamt obrydd över att han bryter mot alla regler.
Låtarna borde vara för långa - på nya skivan är bara en låt kortare än fyra minuter och åtta låtar är längre än sex minuter. Det finns inga hits, tydligt illustrerat genom låten You Wanted A Hit och textraden "You wanted a hit, well maybe we don't do hits...". Men trots att beröringspunkterna med popmusik kanske inte är självklara så ligger LCD Soundsystem miltals ifrån pretantiös ljudkonst. Alla långa intron med en takt som går och någon liten synth som viner bygger mot någonting. Varje låt är konstruerad nästan dramaturgiskt med stegring, klimax och dénoument. James Murphys texter är fantastiska, även om ingen låt på nya skivan är lika genomgående gripande som till exempel Someone great är alla textrader snygga och självmedvetna: "love is an open book to a verse of your bad poetry... and this is coming from me".
Jag är stormförtjust i hela skivan, som förresten heter This Is Happening, den enda låt som jag inte tycker om heter Drunk Girls och är... tre minuter och fyrtiotvå sekunder lång.
Sacramento idiota! Jag borde giva mig själv på moppo.
Ha det fint allihopa.
3 kommentarer:
Började lyssna på This Is Happening direkt efter att jag läst detta inlägg och nu är jag halvvägs igenom andra genomlyssningen. Det är bra, mycket bra! Lever t.o.m. upp till hypen! Hittills är min favorit All I Want, den känns som en skön flirt med Bowies "Heroes" utan att bli plagiat. Det är också trevligt att höra skivor som i dagens vi-släpper-en-låt-i-månaden-samhälle faktiskt ÄR ett sammanhållet album. Det är fortfarande viktigt för oss cd-kramare (som jag till viss del blivit under det senaste halvåret.) Tack för tipset, Rowbean!
det är något stort i det lilla när det gäller lcd soundsystems ljudbild. fast vad pretto det lät.
Simon, All cred till dig som fortfarande är en cdkramare. Industrin, som är fortsatt sjukt omdodern, förlitar sig på människor som dig. Dessutom trevligt att höra att vad man skriver inspirerar folk att lyssna på låtar. LCD Soundsystem är ett genomtrevligt band och jag ställer mig bakom dem oavsett hype.
Lotta, inte pretto alls, något stort i det lilla när det gäller lcd soundsystems ljudbild tycker jag är en träffande beskrivning.
Skicka en kommentar