Frågan aktualiserades för några veckor sedan av videoklippet där Erik Almqvist förklarar för Soran Ismael att "det här är mitt land, inte ditt land". I Almqvists land är det Elsa Beskow, Esaias Tegnér och Kalle Anka på julafton som gäller. Då har jag själv lättare att ta till mig det landet där vi har grymma svenska rappare som Nimo, Moms och Adam Tensta. För att inte tala om Aleks som efter alla regelbokens definitioner måste räknas som en av våra just nu allra bästa artister.
Ironiskt nog lyckas det parti som Almqvist brukade representera ofrivilligt men perfekt beskriva svensk hiphop i sitt kulturpolitiska-program: "Utländska företeelser kan mycket väl bli en del av den svenska kulturen om det sker naturligt, frivilligt, organiskt och successivt". Hiphopens resa från Bronx till att bli en central del av den svenska kulturen är färdig. Det skedde frivilligt, organiskt, successivt och resultatet blev något fantastiskt men också säreget svenskt.
Tystas ner remixen släpptes på nationaldagen. Aleks refräng, Moms flyt (4:44) och Adam Tenstas spoken word-final (5:50) är så stora. Så viktiga. När var politisk musik så bra och så nödvändig i Sverige tidigare? Har den någonsin varit det?
"Den här går ut till alla Sveriges partier, inte bara till SD, eller bara till FP, utan till alla som har fått det att gå sämre, stolt att vara svensk men jag skäms att vara svenne".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar