Jag vet inte hur det var för er när vi växte upp. Vilken som var den första musik som liksom slet tag i er och skakade livet ur er och kastade omkring med er. Den musik som var så otroligt bra att det värkte i hela kroppen. Jag vet inte ens om ni har känt så inför musik någon gång, men jag hoppas det, för det är en fantastisk känsla.
För mig var det Power Metal. Jag älskade verkligen hämningslöst Power Metal. Och i den stora ego-tripp som är denna blogg tänkte jag bedriva ett litet grävjobb och i några installationer berätta hur jag och metal växte upp för att sedan växa isär.
Det skrivs otroligt mycket om Black Metal just nu. Böcker, bloggar... till och med rader i Alkbergs senaste diktsamling. Men om Power Metal är det nästan ingen som vill skriva. Med viss rätta får man tillägga, det är en motsägelsefull och lite tragisk genre. Sexistisk och pretentiös. Lätt att driva med, svår att ta på allvar.
Men jag tänker försöka ta den på allvar. Precis som jag gjorde en gång i tiden.
Vi börjar år 1997. Jag och mina vänner sitter i min kompis Gustavs källare. Gustav bor inte själv i källaren, det gör hans äldsta bror. Vi är där lite på nåder, vilket i sin tur känns spännande. Gustav skiljer sig från oss andra då han har äldre bröder. De är liksom broar till öar som ingen annan i kompisgänget har tillgång till. Alla vi andra är äldsta eller enda syskonet. Vi har bara tråkiga saker hemma, alla leksaker är åldersanpassade och tv-spelen är knappt ens våldsamma. Inte finns det något Internet heller.
Men hos Gustav finns det coola grejer som HeroQuest. Det är ett brädrollspel från 80-talet som ingen av oss riktigt förstår reglerna till. Men man behöver inte förstå regler för att beundra de detaljerade gjutna plastfigurerna. Av karaktärerna man får spela som gillar jag sagoväsena bäst. Som den smäckra alven med sitt spetsiga svärd eller den bastante dvärgen. Han som tryggt lutar sig mot en enorm yxa, lägger ena handen på höften och tittar oblygt rakt fram.
Men allra bäst gillar jag Gargoylen. En enorm demonfigur med horn, vingar, piska och svärd. En figur som inte hymlar med sin ondska. Den känns härligt förbjudet.
Från något av besöken hos Gustav får jag med mig en skiva hem. Den är bränd med CD-brännare, första brända skivar jag någonsin ägt, och har ett etui som går i vitt och grönt. På denna skiva finns några metallåtar och bland dem finns Hamerfalls "Ravenlord".
"Ravenlord" kommer från Hamerfalls debutskiva "Glory to the Brave" från 1997 men är ursprungligen inspelad av tyska metalnissarna Stormwitch. Första gången jag lyssnar på den är det drivet som fångar mig. Versen har ett riff som snabbt chuggar; chugg-chugge-chugg låter det. Om och om igen. Sen kommer en, genretypiskt melodiös och förlösande, refräng:
"Can you hear the autumn wind blowing?" Frågar sångaren Joakim Cans. Kören svarar:
"RA-VEN-LORD is coming to stay!"
Det är på en och samma gång nytt, förbjudet men också otroligt tillgängligt. Precis som demonfiguren i plast. Från och med den stunden gillar jag och mina vänner metal.
Drygt fem år senare ligger jag i en brun- och rödmönstrad 70-talssoffa som jag ärvt från min kusin. Jag är inte längre ett barn som tycker att en liten plastfigur känns spännande eller förbjuden. Jag är nästan vuxen - jag har min egen källare nu. Mina ultramarinblåa väggar (färgen har jag valt själv) pryds av två tygflaggor. Omslagen till Nightwishs "Wishmaster" och Stratovarius "Destiny". Jag har börjat hata flaggorna, men förstår inte varför. I min stereo rullar Savates "Edge of Thorns" på repeat. Jag går andra året på gymnasiet och trivs egentligen ganska bra med livet. Till min klass har det inför detta år tillkommit flera nya människor från en annan ort i Västerbottens inland. Jag har nya vänner, för första gången i mitt liv känns det som. Men just idag mår jag illa. Jag har en identitetskris. Jag har tagit ett beslut men kan inte formulera det än. Inte riktigt erkänna för mig själv.
And so we end this chapter
And let the stage lights fade
I have seen you on the edge of dawn
Felt you here before you were born
Balanced your dreams upon the edge of thorns
But I don't think about you anymore
Felt you here before you were born
Balanced your dreams upon the edge of thorns
But I don't think about you anymore
Är det slut mellan mig och metal?
...
Det är slut mellan mig och metal.
_______
Playlist för inlägget:
2 kommentarer:
Fin text! Jag har själv aldrig riktigt gillat power metal, men såhär i efterhand känns det som om det hade varit lite häftigt ändå.
Tack!
Power metal är ju verkligen ett angrepp på den goda smaken. Det är otroligt bisarrt att återvända till det som vuxen tänkande person.
Skicka en kommentar