#103 Låtar och minnen

När "Get lonely" släpptes 2006 hade jag aldrig separerat på riktigt. Fyra år senare förstod jag skivan. Fruktansvärd och underbar. "Woke up new" är värst och bäst. 



On the morning when I woke up without you for the first time
I felt free and I felt lonely and I felt scared
And I began to talk to myself almost immediately
Not being used to being the only person there

The first time I made coffee for just myself I made too much of it
But I drank it all just 'cause you hate it when I let things go to waste
And I wandered through the house like a little boy, lost at the mall
And an astronaut could've seen the hunger in my eyes from space



Å! John Darnielles ögonblicksbilder! Här, en scen där någon kliver ur duschen samtidigt som ljud från gatan letar sig in i rummet. I den stunden vet berättaren att hon är "all I ever wanted, all I'd ever need". En sanning som inte behöver vara sann bortom ögonblicket men då och där är det så. De tre, fyra gångerna i ens liv man känt sådan inbillad klarsynthet. Det är nästan bortom ord.



The ghostly sing-song
of the children playing double-dutch
I felt the wind come through the window
I felt it turn around and switch back
In a second story room
In Jamaica, Queens

Your hair was dripping wet
Your skin was clean
And the children skipping rope
Tripled their speed

You were all I ever wanted
You were all I'd ever need



Jag förstår inte varför ingen lägger up "Distant Stations" på YouTube. Många av de tidiga Mountain Goats-låtarna använder narrativ där en manlig karaktär förföljer en kvinna för att visa sin kärlek och äkthet. En typ av desperation som bara kan yttras genom att bete sig som en galning. Detta är ganska vanligt i high school-filmer också. När jag var yngre tyckte jag att Christian Slater som klättrar in genom Winona Ryders fönster var det coolaste som fanns. På samma sätt älskade jag MG-låtar som "Distant Stations" och "Going to Georgia". Men nu i efterhand känns allt sådant otroligt creepy och inte det minsta romantiskt. Men jag kommer ihåg hur jag älskade låtarna och filmerna, om än beteendet nu verkar konstigt.

"Distant Stations" innehåller mycket gulligt också för den delen. "It was you who taught me how, to write these kinds of equations" liksom.

I found an old rock, in the dry dirt outside
The door of my motel room
It was a triangle with soft, rounded edges and a split down the middle of one corner
It was darker than english moss, green like the soft frills of a peacock's plume

I waited for you but I never told you where I was
It was you who taught me how to write these kinds of equations
I waited on the steps for you and I hid in the bushes whenever a car pull into the parking lot
You taught me how to listen to these distant stations