#91 Hyrule I love you, but you're breaking my heart

Jag brukar applicera James Murphy aka LCD Soundsystems klassiska hatkärlekssång på allt och inget som jag en gång älskat men nu har svårt att sätta fingret på. Allting som en gång varit självklart men nu är ambivalent.

New York I love you, but you're bringing me down.
Umeå I love you, but you're breaking my heart.
Zelda I love you, but you're wasting my time.

För några dagar sedan släpptes nya Zelda-spelet, Skywards Sword. Jag är mitt i spelet och känner mig splittrad.

Julen 1998 fanns det hos min familj, som hos många andra, ett Nintendo 64 med ett Zelda: Ocarina of Time under granen. Min kompis Gustav hade ett likadant paket under sin gran och vi spenderade ett stort antal timmar med Zelda den julen. På förmiddagarna hos honom, sedan sprang vi hem till mig och spelade i fas på mitt Zelda. Det var ett vackert spel, både till utseende och känsla - inbjudande och utmanande. Som trettonåring insåg jag inte hur innovativt det egentligen var, men det behövdes inte. Den bästa musiken, de bästa filmerna och de bästa spelen kan alla förstå på någon nivå. Jag förstod Zelda på en trettonårings nivå.

Allt eftersom har jag förstått precis hur bra Ocarina of Time var. Hur elegant historien berättades, hur väl spelet behandlade hopp i tid mellan barndom och vuxendom. Hur humor och lekfullhet spelades mot mörker och allvar. För att inte tala om hur fantastiskt välkonstruerad spelmekaniken var. Näst efter Super Mario 64 det absolut bästa Nintendo hade att erbjuda i form av kontroll och känsla.

New York, you're perfect
please don't change a thing

Ocarina of Time var så pass bra att alla Zeldaspel sedan dess varit tvungen att förhålla sig till det. Antingen genom att troget försöka återskapa känslan, Twilight Princess använde exakt samma mekanik och försökte genom hopp mellan skuggvärlden och ljusvärlden återskapa hoppen mellan tid som Ocarina använde, eller genom att staka ut en helt annan väg, Wind Waker försökte använda en annan estetik och delvis ett annat upplägg.

Nu sitter jag alltså med den nyaste installationen i Zelda-serien och funderar. Inte om det är ett bra eller dåligt spel. Det är ett bra spel. Det finns inga dåliga Zelda-spel. Spelmusik i världsklass, fantastisk spelmekanik, världar och grottor där varje millimeter är genomtänkt. Tyvärr dras Skywards Sword med oprecisa kontroller men detta beror på Nintendos tekniska misslyckande. Även efter vi har betalat extra hundralappar för "motion plus" så fungerar fortfarande inte rörelsetekniken bortom partyspelsnivå.


Men det är inte där skon klämmer. Problemet är att trots allt bra som finns i spelet (och det är en diger lista) är Skywards Sword bara Ocarina of Time med en ansiktslyftning. Zelda är inte längre den mest innovativa spelserien i världen; långt ifrån. Det är T-Forden som tillverkas i över tjugo års tid. Det är en skapelse som gått från teknisk revolution till... traktor. Zelda är pålitligt, inte spännande. Det kanske inte är något problem, men det är lite sorgligt. Som ett band som stagnerat eller en fotbollsspelare som inte längre är spännande utan klok och rutinerad.


So boring collect
I mean all disrespect


Att man fortfarande använder femton år gammal kameramekanik, att man fortfarande vägrar använda röstskådespelare och att man verkar så rädd för att ta ut svängarna. Det håller inte om man vill ligga i utvecklingens framkant. Även de bästa av de nya spelmomenten (uppgradera din utrustning genom att samla prytlar) är traditionella grepp hämtade från andra spelserier.

Det är felaktig logik men ändock: Det är sex år mellan de två första bilderna och tretton år mellan de två sista. Syns det? Om fem-sex år kommer nästa installation, jag kommer att spela det också. Men då vill jag inte bli nostalgisk, då vill jag tappa andan.

Maybe you're right
maybe I'm wrong
and just maybe you're right

But maybe she's wrong
and maybe I'm right

Om ni vill komma in i rätt stämning: Kermit och James Murphy!