Hemma i Arvidsjaur. Jag firade midsommar i det tjocka grillosets och den kylskåpskalla mellanölets tecken. Det var fantastiskt, precis som midsommar ska vara. Och det hela kändes precis hur bekant som helst, trots att det egentligen är allt annat än just bekant.
Midsommar har av tradition varit eldprovet. Första riktiga jobbhelgen. Obesvarade "glad midsommar!"-sms och vackert väder man inte kan bruka.
Det är inte bara bränt fläskkött och ljudet av övervarvade gräsklippare som visar att sommaren faktiskt är här. Likt flyktfåglar har de dykt upp: till fots, på cykel och på eu-moppe. Vårdvikarien. Man ser dem på väg till och från jobbet, på matvarubutiker under lunchraster och ute på promenad med en solglasögonprydda vårdtagare i rullstolar.
Dessa underbetalda (97 spänn per timme, värdelös OB) och överarbetade ungdomar bär sommarsverige på sina axlar. Arbetet är förvisso repetitivt och någonting som man bara kan närma sig genom ett enträget och tålmodigt arbetssätt. Matningar, duschningar, toalettbesök, tvätt, medicin, ansvara för att gamla, sköra och uttorkade människor lever från en dag till den andra. Det är anhöriga som menar väl, kedjerökande trötta undersköterskor och skift som nog egentligen inte är lagliga.
Och man fixar det år ut och år in. Visst beklagar man sig men man biter ihop och ser till att allting blir gjort. Det finns till och med exempel då vikarier kommer med nya ögon till avdelningar och alarmerar om den vanvård som satts i system.
Vi sätter på tok för stort ansvar på dessa kids - för att inte tala om den lilla grupp ordinarie personal som under sommarmånaderna måste vara sjuksköterska, arbetsledare, inköpsansvarig och sköta normala arbetsuppgifter.
Men det funkar. På något sätt går det ihop. Vårdvikarierna är sommarens osjungna hjältar.
1 kommentar:
Det finns så många osjungna hjältar ute på balkonger runt om i landet rökandes gula Blend! We salute you, schwing!
Skicka en kommentar