Det bästa inslaget är otvivelaktigt önskemiddagen. Varje helg bjuds in gäst in och denne får berätta om sin önskemiddag. Maten, dukningen, gästerna (levande eller döda kända eller okända... ökända?). Det säger allt du behöver veta om en person, Carolina Gynning till exempel vill ha Ibiza-tema på sin önskemiddag.
Jag är varken känd eller trevlig nog för att få sitta i SVT och berätta om min önskemiddag. Men på min blogg bestämmer jag själv.
Det är norrländskt folkhemstema på min middag. Lokalproducerat innan ordet uppfanns. Renkött direkt från lapparna (före ordet blev problematiskt), vinbärsgelé från buskarna utanför huset (före buskarna vissnade), potatis från jordkällaren (före mormor dog och huset såldes) och dukat med finporslinet som annars bara används på julafton och dop.
Enligt reglerna måste man bjuda in Go' kvälls programledare, Beppe Starbrink. Men det gör mig ingenting. Jag hade nog bjudit in Beppe ändå. Han handlar på ICA Maxi nere på Strömpilen och han glider omkring på Umestan med röda byxor och spetsiga skor. Vad finns inte att gilla liksom?
Dessutom känns det ganska tryggt att ha honom där. Jag kommer ju vara blyg inför alla dessa människor, mina idoler och förebilder, och därför känns det bra att ha en erfaren trivsamhetsjournalist på plats. Bon Iver gillar han också, det kan vi ju alltid prata en stund kring.
Första riktiga gästen är John Darnielle, mannen bakom Mountain Goats. John är en vandrande bokstavskombination, frenetisk och briljant. Han är vår tids bästa textförfattare och framstår i allmänhet som en intressant människa med idéer och åsikter - påläst och allmänbildad med ett unikt perspektiv att angripa frågor ifrån. Jag har sett honom spela live en gång men fick tyvärr ingen chans att prata med honom. Detta ska åtgärdas, John är given vid bordet.
Andra gästen är komikern, skådespelaren och rapparen Donald Glover, också känd som Childish Gambino. Donald är väldigt rolig, men han är också en sympatisk man med väldigt intressanta åsikter om kultur och mode - inte minst inom hiphop. Jag skulle vilja höra vad han tycker om heteronormen och kvinnosynen inom genren, snacka lite LCD Soundsystem (Donalds favoritmusik) och kanske få en liten danslektion. Han får reta mig för att jag dansar som en vit man, det är okej.
Tredje gästen och, tyvärr, enda kvinnan är den oefterhärmliga Kristina Lugn. En litterär gigant som framförallt är den skönaste människan i hela världen. Någonting som alla mina gäster har gemensamt är ett kulturintresse och jag tror Kristina är den vars åsikter skulle väga tyngst i de flesta frågor som kan komma på tal. Hon är en otroligt intelligent kvinna som dessutom är väldigt rolig. Jag har många frågor om livet som Akademiledamot och hon kommer lite besvärat råka ut för min kampanj med mål att få Nobelpriset i litteratur att tillfalla just John Darnielle. När hon hört några av Johns låtar kommer hon nog att förstå.
Avslutningsvis har vi, naturligtvis, Mauro Scocco. En av svensk elektronisk musiks sanna pionjärer, en begåvad producent och låtskrivare för att inte tala om the original skön dude (tm). Den som sett honom som middagsvärd i Mauro och Pluras kök vet att vi kan förvänta oss imitationer, anekdoter och rikligt med gitarrspel. Jag tror att Mauro sitter vid bordsändan med gitarren och är nog inte främmande för att kompa John och Donald när de river av några låtar. Och sen när kvällen börjar bli sen och kaffet med dopp har ackompanjerats av en Whiskey eller två då kommer låtarna fram. Det blir ingen "Sarah" ikväll men väl några andra guldkorn: nya "Jag saknar oss", klassiska "Jackie", charmiga "Nelly", fina "Ljudet av tiden som går" och avslutningsvis... "Till dom ensamma". När den flyter ut över rummet är det sent och trötthet, mat och dryck känns i hela kroppen. Huvudet är segt och det kan till och med kännas motigt att hålla sig vaken. Men känslan från musiken dröjer sig kvar och morgonen efter har det sjunkit in. Hoppet och vemodet, den scoccoianska livsåskådningen... allt.
Vilken jävla kväll det kommer att bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar