#49 Att skriva den stora samtidsskivan

Säkert! spelar in en novellsamling ett album som vänder popklappet ryggen och byter ut bortkomna karaktärer som knädjupt i popkulturell namedropping försöker sätta ord på tillvaron mot små berättelser som sätter ord på ganska stora känslor.

Håkan Hellström spelar in ett album som får den manliga samtidsromanen att kännas precis så utdaterad som den faktiskt är.

Mattias Alkberg fortsätter att vandra sin fina linje mellan punk och poesi. Numera dessutom med black metal och rockabilly inblandat i en soppa vars ingredienser borde skiktat sig för länge sedan men bara blir mustigare ju längre den får koka.

Och nu.

Nu tar bob hund det slutgiltiga steget från det stora skräniga gitarrasande popbandet till renodlade elektroestradörer. Det överexponerade gömstället är Thomas Öbergs sedvanligt välvalda ord, denna gång med ett makroperspektiv där samhället tar huvudrollen framför gamla ämnen som rundgång, gräslök eller fågelsång, mot en snygg men återhållsam elektronisk kuliss. Melodierna är starka men blygsamma och trots tillskottet av blås kan man tydligt höra Öberg viska de ord som han tidigare varit tvungen att skrika.

Det är ett album som gör intryck på mig. Men på många sätt snarare som tonsatt poesi än popmusik.

Jag landar någonstans kring frågeställningarna: Vilka samtida svenska författare skriver bättre viktigare än popeliten och hur länge till tänker människor diskutera melodifestivalen?

Det är bra nu. Som min moster brukade säga till en tjock svart hund med namn efter en jäst asiatisk sås.

1 kommentar:

lotta sa...

åh gillar formuleringen! "kan man tydligt höra Öberg viska de ord som han tidigare varit tvungen att skrika"

(haha och sojareferensen! känns lika familjeinsider som "propert propert")