#28 Du var så poetisk och nu bor du i en annan värld

Ibland tänker jag på Staffan Hellstrand.

Inte för att hans musik eller hans person väcker något överväldigande intresse hos mig. Jag funderar bara kring hur det är att vara Staffan Hellstrand. Jag träffade, eller såg snarare, honom en gång på reggaeklubb på Scharinska i Umeå. Det är inte mycket från den kvällen jag kommer ihåg, jag gillar inte reggae och jag avskyr reggaeklubbar. Varför var jag där, med vilka var jag där och vad hade vi gjort före vi gick dit? Jag kan inte svara på några av dessa frågor men jag kommer aldrig någonsin att glömma hur tråkigt Staffan Hellstrand såg ut att ha.

Kanske Staffan tycker lika lite om reggae som jag själv gör, kanske är han ledsen över att hans frisyr snart är gammal nog för att få handla på systemet eller kanske hade han bara haft en lång intetsägande kväll.

När man kommer från Arvidsjaur är man inte direkt van att träffa människor som syns i offentligenheten varje dag. De första gångerna jag åkte på festival och såg musikprofiler gå omkring bland vanligt folk tyckte jag det hela var väldigt konstigt. De var inte vanliga personer, de var symboler för någonting och att se dem agera som vanliga personer var... förrvirrande. Det hela är naturligtvis en vanesak, första gången du står bredvid Dennis Lyxzén i publiken så är han killen från din Burning Heart-affisch. Tvåhundrade gången är han bara en kille som gillar att gå på punkspelningar. Du känner igen honom på samma sätt som du känner igen människor som går till jobbet samtidigt som du gör varje morgon.

Staffan Hellstrand är bara en snubbe. Men det är just av den anledningen som jag funderar kring honom ibland. Hur känns det att hans kändaste låt, Lilla fågel blå, handlar om en psykiskt sjuk barndomsvän? Hur känns det att stå och spela den i fyrans Sommarkrysset, på en extremrosa scen samtidigt som ett gäng vitklädda dansare kör någon typ av Cheerleader-rutin i bakgrunden? Vad tyckte Staffan när Marcoolios låt stal all den uppmärksamhet som en officiell EM-låt borde innebära? Hur känns det att bli jämförd med Ulf Lundell i varenda recension vareviga gång han släpper en skiva? Är Staffan Hellstrand bitter över sådana saker? Är det därför han går omkring på reggaeklubbar och har tråkigt? Eller är han bara en kille som, efter en lång karriär, är tacksam över att kunna livnära sig som musiker?

4 kommentarer:

Tomas sa...

Vad tycker Staffan om svårighetsnivån på frågorna som ställs under låten? Och har han, ärligt talat, så mycket roligare på scenen än på reaggeklubben? Eller är han bara en sån som inte ler lika mycket som Anna Book?

ak sa...

eller har han rent valt dansarna och skrivit koreografin själv? ...

Sven sa...

Det viktigaste att fråga Staffan är ju hur det var att vara bassist i Ultima Thule.

Robin sa...

Jag fick höra på Trästock för en massa år sedan att han hade varit sångare i Ultima Thule. Men jag trodde det bara var rykten?