Hejsan! Jag ber om ursäkt för att det har varit lite glest med uppdateringar den senaste tiden. Det har blivit ganska många utkast, men inte speciellt många färdiga blogginlägg. Om jag hittar revideringsbyxorna någon gång framöver så kanske jag lyckas få några av dem läsliga.
Idag hade jag min sista historielektion, tre terminer har flygit förbi och jag är nu en termin ifrån att hämta ut min lärarexamen. Fyra och ett halvt år har jag studerat nu och jag kan äntligen se över kullen - Hökberg och Eldris ligger bakom mig och nu är det bara att staka på så kommer jag snart vara framme i Mora. När jag gick till skolan idag blev jag lite nostalgisk och även om allting kändes otäckt bekant så tycktes jag lägga märke till alla härliga saker som jag vanligtvis tar för givet. Skäggiga unga män i gröna jackor, blåa lokalbussar som kör runt runt som om de vore tåg på en modelljärnväg och stressade universitetslektorer med vuxna kläder och anonyma bilar. Det kommer att bli skönt med en examen och nya utmaningar, men nog kommer man att sakna lunken. Universitetslivet är the good life, tro inget annat. Jag kommer ihåg fantastiska föreläsningar, apdåliga föreläsningar, tentaångest, öförglömliga kvällar på NH eller kanske kvällar på NH jag inte kan glömma hur gärna jag än önskar. Studentrum, sunkiga lägenheter och slutligen samboliv. Alla vänner och alla fiender. Crazy c-girl. Sisådär lite nostalgi.
Annars har det mest handlat om andras liv. Jag läser biografier, jojo det må ni tro. Av Ak fick jag Nick Kents The Dark Stuff (Selected writings on Rock music) och det är ingen munter läsning kan jag säga er. Den pendlar också våldsamt fram och tillbaka i kvalité beroende på vem som författaren skriver om - varje nytt kapitel handlar om ett nytt tragiskt rocköde. Vissa är skrämmande men underhållande (Phil Spector), vissa är bara ofattbart tragiska (Sid Vicious) och vissa tycks inte riktigt stämma in med bokens nattsvarta ton (Elvis Costello eller Morrissey som bägge framstår som snarare excentriska än skadade - ett state of being som Kent har svårt att beskriva).
Han är en författare från skolan rockjournalister som med långt skitigt hår, skinnjacka och hallucigena droger levde rockmyten lika mycket som de beskrev den (han medger till och med att mot slutet av sjuttiotalet så hade heroin och kokain mer eller mindre dödat hans begåvning). Han gillar inte könslös modern "music journalism" och han tycks se rock som någon typ av historisk drivkraft som motiverar vissa människor att göra saker. Själv tycker jag inte rockmyten representerar någon speciellt attraktiv livstil och ställer mig på They Might be Giants sida i att önska [that] I hope that I get old before I die. Nick Kent är precis den typen av arrogant rockpajas jag skulle hata om det inte vore för att han från och till är en helt fantastisk författare. Arrogansen hjälper till då han till exempel utan något spår av medlidande avslutar sitt kapitel om Sid Vicious, the exploding dim-wit, och dennes Nancy med att konstatera att deras kroppar började lukta illa redan sju timmar efter döden vilket ska vara ett tecken på hur nedgågna de redan var: "But then, when you break it down, decomposing was their greatest achievement ... At the age of twenty both had wasted themselves beyond belief. Let them rot."
Men bokens största bedrift är det gripande kapitlet om Beach Boys Brian Wilson. Kapitlet skiljer sig också lite från resten av boken då det dels är längre men dessutom med någonting som liknar kärlek försöker redogöra hur en känslig men begåvad kalifornienpojke kom att förvandlas till en totalt söndertrasad människa eller "a genius musician but an amateur human being". Första kapitlet i boken heter The Last Beach Movie Revisited: The Life of Brian Wilson och jag reckomenderar det verkligen om någon är intresserad av Beach Boys eller musikjournalistik i allmänhet. Annars tycker jag ni kan lyssna på Surf's Up för att bli lite sugen på att läsa det.
En biografi av helt andra slag är Olof Lagercrantz biografi om Stig Dagerman som jag fick av Lotta när jag fyllde år och nu äntligen har sett till att läsa. Lagercrantz är en skicklig författare som med sin egen poesi, olika biografier eller "fackboken" Konsten att läsa och skriva alltid representerar ett genomtänkt och läsvärt författarskap. Det är en hyllning av ett slag, visst, men den är mörk. Lika mörk som Nick Kents porträtt av trasiga knarkare som tvingas upp på scen mot sin vilja (Shance McGowan). Ett problem kanske är att boken anlände blott fem år efter Dagermans död. Peter Englund skriver, elegant som vanligt, om svårigheten att skriva historia när händelsen ligger för nära i tiden: "Ett av problemen med samtiden är att den saknar skala. Vi kan inte vara annat än uppsvalda, uppfyllda, bortsvepta av den, men det innebär också att det blir svårt för oss att skilja det umbärliga från det avgörande. Utan måttstock vill allt se lika stort ut. Först när något är fört till sin fullbordan låter det sig mätas." Stig Dagerman var död när Lagercrantz skrev om honom 1958 men hans gärning var inte över på grund av det. Beppe Wolgers försökte i pressen representera en annan bild av vännen Dagerman efter att biografin hade lanserats. Beppe tyckte att det var en skildring utan leenden: "Varför skall Stig Dagermans vardag avfärdas på ett par rader, varför skall t.ex. hans biobesök, hans radiolyssnande, hans idrottsintresse inte finnas med?" Lagercrantz såg Dagermans fotbollsintresse som ännu ett exempel på den unge författarens destruktiva leverne och spelberoende medan Wolgers ansåg att fotbollen var något positivt i Dagermans liv. Sanningen ligger kanske någon stans mitt emellan? Men det är ett bra exempel på hur olika människor kan uppfatta oss, våra liv, intressen och vanor.
Skulle ni vilja bli förevigade i text efter döden? Vem skulle i så fall vara bäst lämpad att skriva eländet? Själv nöjer jag mig om jag slipper en präst som står bredvid min kista och låtsas som om han visste vem jag egentligen var. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar